Gunilla Håkansson, chefredaktör.
Gunilla Håkansson, chefredaktör.

Norska gränspendlare har betalat ett högt pris

Å ena sidan en pandemi som innebär livsfara för en stor del av befolkningen. Å andra sidan mänskliga rättigheter. Kan det vara rimligt att inskränka människors rörelsefrihet i 466 dagar på ungefär samma nivå som en person som dömts till fotboja för ett brott?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

Så har verkligheten sett ut för de norska medborgare som gränspendlat under pandemin. Varje gång de passerar gränsen så har en ny tio dagars lång karantän inletts, alltså i praktiken förlängs karantänen varje jobbdag.

I vissa fall har karantänen till och med inskränkt i människors rätt till vård och tandläkarvård. Tidningen har intervjuat fem gränspendlare om tiden i karantän och en vittnar om att hen inte kunnat få boka en läkartid, med mindre än att först ta ledigt i tio dagar och sitta av tiodagarskarantänen.

LÄS MER:466 dagar av karantän: De glömdes bort i Norges coronahantering

Det som skaver i behandlingen av gränspendlarna är bristen på logik. Vissa av de som pendlat har inte träffat en människa vare sig på vägen till jobbet eller under arbetstid. Ändå har de tvingats isolera sig, medan de som från samma ort som i stället pendlat till Oslo, där smittan varit betydligt högre under perioder, ändå kunnat röra sig fritt på sin fritid.

ANNONS

Ur ett svenskt perspektiv är norska myndigheters kontroller av gränspendlarna minst sagt ögonbrynshöjande - upprepade sms och telefonsamtal (ibland flera samma dag) där myndighetspersoner ställer kontrollfrågor och dessutom genomför regelrätta förhör.

De uppringda uppmanas att rabbla karantänsreglerna, och när någon dristat sig till att ifrågasätta detta har det följts av hot om uppföljande kontrollbesök. Lägg därtill att grannar har känt att det varit rimligt att skicka liknande sms – var gör du nu, är du i karantän? De som suttit i fritidskarantän har fått betala ett mycket högt pris, anser jag.

Det håller Hans Petter Graver, professor i juridik vid Oslo universitet, med om. Krav på isolering under en längre tid, kopplat till att straff kan utdömas om man inte uppfyller kravet, bedömer han vara ett frihetsberövande enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter, artikel 5.

Den handlar om att rätten till frihet och säger att ingen ”må berövas rätten till sin frihet”, utom i vissa fall, till exempel när man dömts för något brott. Han menar att de har rätt att kräva inte bara att den norska staten upphör med frihetsberövandet. Det kan också vara så att gränspendlarna har rätt till skadestånd från staten, menar han.

Visst kan man hävda att man kan och bör gå mycket långt för att stoppa smittspridning, men det märkliga är att det bara tycks vara importerad smitta som kräver dessa extrema åtgärder. De som rör sig mellan områden med hög smitta till låg smitta inom Norge har i betydligt högre utsträckning fått behålla sin frihet.

ANNONS
ANNONS