Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

SJÄLVLÄRD. Petter, som fick byta från språklinjen till social-estet, hade streck i alla ämnen utom bild. Han sökte sig till skolans hiphopare och började så smått skriva egna texter. Med sina läs- och skrivsvårigheter blev det till att härma engelska. Det lät så där.

Petter gick sin egen väg

Med en sjyst självkänsla kan man slå världen med häpnad. Nu ska vi följa med Petter på hans resa. Kanske inte till månen, men mot stjärnorna.

Han blev folkkär i tv-programmet Så mycket bättre. Nyligen släppte han ett nytt album, Början på allt. Och det är dit vi ska komma, till början på allt. I går var han på SSA-konferensen, Skola-samverkan-arbetsliv, och berättade om sin resa fram till livet som artist.
– Den var alls inte självklar. Jag växte upp i en kulturfamilj, pappa är arkitekt och mamma är det lite oklart vad hon gjorde, ibland jobbade hon på dagis och inom omsorgen. Det här var på 70-talet och även om vi var en kulturfamilj, så var det ingen musikalisk familj på det viset.


Bara Bob Dylan
Nej, det fanns vissa regler att förhålla sig till. Ingen amerikansk kultur, om det inte var Bob Dylan, kvällstidningar var tabu. Vulgära charterresor var inte att tänka på.
– I stället reste vi med bil till Italien och gick på museer och i kyrkor, skådade arkitektoniska verk. Aldrig Gröna Lund, i stället var det svampplockning. Var vi på Koster på sommaren fick jag följa med pappa när han målade akvareller. Som 10-åring deltog jag i en krokikurs.
Fullproppad med kulturupplevelser alltså. Men i skolan gick det sämre för Petter. Storebror Jonas, sex år äldre, lärde honom att stava. Det vill säga det gick bra med korta ord, som Åsa, som storasyster heter, FisÅsa, eller könsord som är trestaviga.
– Mitt eget namn gick inte, det var för många bokstäver. Jag hade svårt att sitta still och att lyssna. Det blev stödsvenska och tal-fröken. Hela tiden försökte jag hitta något som jag var bra på.
Som en illustration rabblar han alla sporter som han försökt bli världsmästare i. Från simhopp till kampsport. Det var kul första veckan sen sket han i det.
Med hjälp av en stark, och snacksalig mamma lyckade han i alla fall tråckla sig igenom skolan.
– Jag var aldrig en riktig bråkstake, men så fort jag hade lite flyt kom centralprovet, och då var det kört. Det gick ju inte att förbereda sig på. I stället sökte jag mig till Fryshuset. Där träffades ungar från hela Stockholm. Vad vi hade gemensamt var hiphopen.

Gick på Komvux
Så småningom lyckades han ta studenten, började jobba och fick efter en tid lust på skolan igen. Komvux.
– Där träffade jag en fantastisk svenskalärare. Hon körde med mycket litteraturhistoria, och jag minns fortfarande den första bok jag läste. Pärlan av John Steinbeck. Wow, vad mycket jag lärde mig, jag kunde plocka upp språket. Nu kände jag en självkänsla som jag växte av. Det blev plötsligt meningsfullt, att hitta meningsfulla texter.
Och Petter började skriva texter på svenska, influerad av litteraturhistorien. Slog sig ihop med Thomas Rusiak. Och en dag sitter Petter med några kompisar. En av killarna pratar i telefon med en kille som börjat på musikbolag. Han undrar vad det är som låter i bakgrunden. Det är Petter. Ja, så kom då möjligheten att få spela in en singel, Mikrofonkåt.
– Lärare är superviktiga, skolan kan göra fantastiska saker. Se bara på barnen som enskilda individer.
För Petter gick det vägen, om man säger så.