Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skallret om trepoängaren gick som ett sus i kyrkan

Hampus Eklund berättar om när fotbolls-VM krockade med skolavslutningen.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

I dag är det dags för skolavslutning för grundskoleeleverna i Uddevalla. I går vann Sveriges damlandslag sin VM-premiärmatch mot Chile.

Det tar mig tillbaka till den 7 juni 2002. Jag och mina klasskamrater skulle ha vår sista dag tillsammans innan vi skulle slussas vidare in i hög­stadiets värld.

Kruxet? Herrlandslaget skulle självklart spela sin andra match i världs­mästerskapet, som arrangerades i Sydkorea och Japan, vid ungefär vid samma tidpunkt.

Jag satt fastklistrad framför tv:n, Henrik Larsson prickade in 2-1 på straff och samlingstiden för avslutningen närmade sig. Spänningen var olidlig och mamma började tjata om att vi behövde åka.

Nej, var mitt svar och jag vägrade. Mamma fick helt enkelt åka ensam till min avslutning.

Till slut dök jag upp, cirka en halvtimme för sent, men också helt ensam om informationen om att Sverige hade vunnit. Skallret om trepoängaren gick som ett sus i kyrkan.

Sverige vann mot Nigeria, basunerade vår rektor ut i mikrofonen när han fått höra om matchen. Så var det då, utan smartphones och 4G i fickan.