Ny generation ska hålla liv i musiken på Slussen

Det började med en dröm och fem tusen lånade kronor. Sen dess har otaliga artister trollbundit publiken på Slussens pensionat. Nu är det snart dags för en ny generation att sätta sin prägel på den folkkära skärgårdskrogen.

ANNONS
|

En välkommen bris blåser in över den soldränkta uteserveringen där Robert, Bella och Julian Sohlberg har hällt upp var sin kopp kaffe. Plask och glada tillrop hörs från den populära badplatsen intill och musikerna har precis packat ihop och gett sig av efter gårdagens spelning. Det är högsäsong på Slussens Pensionat på Orust.

— Under de mest intensiva veckorna i juli och augusti har vi musik och fullbokat i princip varje kväll, säger Robert Sohlberg som grundande Slussens Pensionat tillsammans med sin fru Vibs Sohlberg.

Startade för 31 år sedan

Trettioett år har svischat förbi sedan den där sommaren när de öppnade restaurangen för första gången. Startkapitalet var femtusen lånade kronor som räckte till ett par bra knivar, en stekpanna och basvaror till skafferiet. Robert, som är musiker och stod i köket, fick när kvällen kom slänga kökshandduken över axeln och äntra scenen. Medan Vibs som jobbade heltid som journalist i Uddevalla, fortsatte med ett arbetspass på pensionatet när hon kom hem.

ANNONS

— Så fort det kom hit någon som vi kände åkte de in i disken direkt, trots att det var ganska lugnt de första åren blev det oändligt med disk, berättar Robert Sohlberg.

"Stället drar lika mycket som musiken"

Sen dess har ett oräkneligt antal musiker från hela Sverige gästat dem och spelat med havet som kuliss. Målsättningen har enligt Robert Sohlberg alltid varit att boka musik som håller högsta kvalitet. Framförallt bokar de artister som de själva älskar, oavsett om de tror att biljetterna kommer att sälja slut eller inte. Och på senare år har ställets popularitet tagit sig till nya höjder.

— Det verkar som att det har skett något slags skifte. Numera verkar våra gäster i första hand vilja komma hit till Slussen. Sedan kollar de om de hittar någon artist som de vill se. Stället drar lika mycket som musiken, berättar Julian Sohlberg som är yngst i familjen.

Hur blev det så?

— Jag tror att det har mycket att göra med att de konserter som är här blir väldigt speciella. Både för de som spelar och de som lyssnar, det blir så intimt. Jag tror att det är mycket där vår styrka ligger, säger Julian Sohlberg.

Bella Sohlberg, som är storasyster till Julian, minns spelningar när stämningen i den lilla lokalen har varit så fokuserad att den nästan har gått att ta på. Men också kvällar när ingenting blev som det var tänkt.

ANNONS

— En kväll när The Soundtrack of Our Lives spelade kom ett stort åskväder. Regnet smattrade som bara den på taket och folk drack så att glasen tog slut. Det var verkligen party. Till slut började det regna in och vi fick stå och ösa ut vatten ur lokalen hela kvällen. Men de spelade ändå till tre på natten, medan strömmen kom och gick.

Hoppas barnen ska ta över

För Bella och Julian Sohlberg är Slussen både barndomshem och arbetsplats. Här, bland matos och musik har de vuxit upp och arbetat tillsammans med vänner, familj och släktingar.

Nu hoppas Robert Sohlberg att de en dag, ganska så snart, ska vilja ta över driften av pensionatet.

— Vi får ta ett strategisnack i höst. Jag har nog inte riktigt samma glöd och ork som jag hade för 30 år sedan. Även om jag aldrig skulle vilja vara utan det här.

För Julian Sohlberg har uppväxten på Slussens Pensionat inneburit att han har fått ett stort musikintresse. Dessutom ett intresse för mat och vin som han numera praktiserar i rollen som restaurangchef på Slussen. Men att redan nu bestämma sig för att ta över driften av verksamheten känns som ett svårt beslut.

"Ett kulturell arv"

— Det är lite läskigt att bestämma sig för vad man ska göra resten av livet redan nu. Samtidigt så är det svårt att tänka sig att det här inte ska finnas på det här sättet. Det är ju vårt ställe, säger Julian Sohlberg.

ANNONS

Bella Sohlberg, som själv har kommit att bli musiker och bland annat studerat vid Musikhögskolan i Stockholm, är däremot redan klar över att hon vill driva Slussen in i framtiden.

— Den tanken, att jag verkligen vill driva Slussen, kom till mig ganska så nyligen. Och jag tänker att vi faktiskt inte behöver blicka trettio år framåt bara för att våra föräldrar har gjort det. Vi kanske kan se fem, tio år framåt. Det är så mycket kraft, kärlek och folk runt omkring det här stället. Det blir nästan ett kulturell arv, och det vill jag vara med och föra vidare.

ANNONS