"Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill"
Till tonerna av Gabriellas sång tog Veronica Runsteen och Theres Gustafssons faster och Rosalie Gustafssons svägerska sina sista andetag. Fastern var en dam som stod på sig, som 70-åring åkte hon flera månader till USA. Hon målade i sin ateljé och levde livet fullt ut.
Men förra året blev ett tungt år. Först en höftoperation och sedan började hon rasa i vikt. Efter flera månaders väntetid och utredning kom till sist beskedet. Hon hade cancer som inte gick att bota. Det fick hon veta i december. I mitten av mars i år, gick hon bort.
De sista veckorna bestod av ett sådant lidande att hon själv fattade beslutet att sluta med näringsdropp. Utan näring lever en sjuk person inte länge. Då låg hon på ett korttidsboende i Hunnebostrand där de driver palliativ vård. Men den vården är de inte nöjda med. Det var kommunen som ville flytta fastern till Sotenäs, när det beslutet togs låg fastern på den palliativa avdelningen i Uddevalla, där hon trivdes.
– Vi tänkte att vi testar, men sa redan vid vårdplaneringsmötet att vi ville att hon skulle få ligga på ett hospice, säger Veronica Runsteen.
– Vi fick det som svar muntligt att de har det som policy att neka till det för de kan erbjuda samma typ av vård här, säger Theres Gustafsson.
Den dagen flytten gick till Hunnebostrand ringde fastern upp och grät i telefonen. Nu hade dödsångesten kommit ikapp henne och smärtan. De sista veckorna präglades av ett lidande. Veronica, Theres och Rosalie har alla erfarenhet inom vården och att lägga upp vårdplaner. Den vård de hade blivit lovade var inte alls vad de väntat sig.
De tycker att mycket har skötts fel och att de har blivit nonchalerade.
– Vi testade men det blev inte alls som vi tänkt oss. Till en början mådde hon hyfsat och vi fick gilla läget. Men sedan blev hon sämre och då började även hon att säga att hon ville till ett hospice, säger Veronica Runsteen.
De fyllde i blanketter, men för att få godkänt så krävs det att kommunens biståndsanläggare säger ja. Men där tog det stopp. Kampen blev kortvarig, sjukdomen började ta över och smärtan hos fastern var synlig.
– Det kunde ta 45-60 minuter innan hon fick träffa en sjuksköterska för att få något att lindra smärtan med. Det är inte värdigt, säger Rosalie Gustafsson.
– Vi föreslog att hon skulle få en morfinpump som hon kunde styra över själv, men det kunde bara en läkare i Uddevalla ge henne.
Den sista veckan mådde fastern uselt. De tog alla ledig från jobbet och åkte upp för att sitta vid hennes sida. Personalen på boendet har de ingen kritik mot, men de hann ibland inte med fastern.
– Hon lät, gnydde och tog sig för magen. Det var bara smärta och ångest de sista dagarna, säger Veronica Runsteen.
De satt nästan hela nätterna vid hennes sida.
– Det kändes inte tryggt att åka därifrån, personalen visste vad som var på gång och var glada över att vi var där, säger de och berättar om nätterna.
– Det var rörigt, folk som var uppe och gick. De hade inte haft tid att ta hand om henne, konstaterar dem.
– På ett hospice hade hon fått en annan vård. Där finns det läkare och sjuksköterska i närheten hela tiden, kurator och präst som kunde ha hjälpt med ångesten. Jag tycker att de borde satsa mer på palliativ vård, säger Veronica Runsteen.
– Hon var glad att vi kämpade för henne. Nu kämpar vi så att ingen annan ska få gå igenom det här, säger Theres Gustafsson.
– Man ska inte pinas över till andra sidan, konstaterar Rosalie Gustafsson.
Det som de är mest kritiska till är att det tog stopp med en gång, att de fortfarande inte har fått något beslut på fasterns ansökan och dålig information från kommunens sida.
– Det måste gå att utreda och finnas en chans, nu utreds eller övervägs det inte ens. Så länge de inte kan erbjuda samma vård som på ett hospice, bör de se över sina rutiner. Ett förslag är att personalen ska få göra ett studiebesök på ett hospice.
I slutet av mars fick Veronica Runsteen besked om att IVO har upprättat att ärende om fallet och kommer att utreda det.
– Då kändes det, äntligen - nu händer det något.
