35 år sedan Tjernobyl – än syns spåren i Sverige

Stora delar av Sverige utsattes för radioaktivt nedfall efter Tjernobylkatastrofen. Sedan dess har svenska myndigheter gjort intensiva mätningar av dess påverkan. I dag är spåren av de radioaktiva ämnena få – men fortfarande kan höga halter hittas i vildsvin.

ANNONS
|

Den 26 april 1986 exploderade reaktor fyra i Tjernobyl och ett moln med radioaktiva partiklar spreds över Europa. I Sverige blev särskilt Västerbotten, Västernorrland och delar av Jämtland, Gävleborg och Uppland utsatta för nedfallet.

– Det blev en väldig påverkan, inte minst orosmässigt och psykologiskt. Sen var kanske inte strålningsexponeringen i sig så jättestor. Det blev en skillnad, men inte på den nivån att det ledde till märkbara hälsoproblem, säger Pål Andersson som är utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten.

35 år senare finns det fortfarande kvar spår av olyckan i Sverige, men de syns allt mindre i de regelbundna provtagningar som Strålsäkerhetsmyndigheten och Livsmedelsverket gör på djur och livsmedel. Tydligast märks spåren numera i vildsvin, som kan bygga upp höga halter av det radioaktiva ämnet cesium-137 i sina kroppar.

ANNONS
Beroende på vad vildsvinen äter kan de bygga upp höga halter av det radioaktiva ämnet cesium-137 i sina kroppar.
Beroende på vad vildsvinen äter kan de bygga upp höga halter av det radioaktiva ämnet cesium-137 i sina kroppar. Bild: Michael Probst

– Men det är fortfarande inte så att strålningen för vildsvin blir så hög att man förväntar sig att de ska påverkas, säger Pål Andersson och berättar att man bedömer påverkan på ett annat sätt hos djur än hos människor.

– För människors hälsa och påverkan är risk för cancer på individnivå ett relevant mått som man vill trycka ner så långt det går. För djur värderar man om det är något som gör att populationen påverkas, och då är en liten riskökning för cancer inte särskilt relevant.

Knappt mätbara nivåer

Miljöprover samlas bland annat in via vattenverk och mejerier. Tidigare hittades spår av exempelvis jod-131, cesium-134 och cesium-137, i dag är det främst det sistnämnda som påträffas då det har en betydligt längre halveringstid. Dock handlar mätningarna nu mest om att få en bekräftelse på att läget fortfarande är under kontroll.

– Man mäter och ser att det är som förväntat – att det är ingenting konstigt. Efter Tjernobyl visste man inte hur det här skulle uppträda på sikt och hur fort halterna skulle minska. Man har lärt sig mycket genom att mäta långsiktigt, säger Pål Andersson.

Nivåerna börjar nu närma sig gränser där de i vissa fall knappt går att upptäcka längre. Något som leder till nya frågeställningar.

ANNONS

– Vi kan inte lägga hur mycket resurser som helst eller köpa det absolut senaste specialinstrumentet bara för att mäta ingenting. Det är det vi börjar komma till nu – hur mycket mer ska vi förfina mätningar för att kunna se exakt hur mycket det är och när får vi nöja oss med att det är så lågt så att vi inte hittar något?

Beredskapen god

Strålsäkerhetsmyndigheten håller hela tiden koll på de kärnkraftverk som finns i Sveriges närområde – bland annat i Ryssland, Finland och Tyskland. Men hur stor risken är för att något liknande Tjernobyl ska hända igen är svårt att svara på, menar Jan Johansson på myndighetens enhet för beredskap.

– Beredskapen bygger på insikten att det kan hända en olycka och att konsekvenserna kan bli omfattande. Så enkelt tänker vi. Sen gör vi ingen sannolikhetskalkyl. Det tillför ingenting, säger han och berättar att både säkerheten och kontrollerna har förbättrats avsevärt på 35 år.

Det finns flera olika automatiserade system som mäter och känner av om värdena skulle bli för höga.

– Och en viktig skillnad mot Tjernobyl är att det europeiska samarbetet är oerhört mycket mer utbyggt. Vi delar data på ett helt annat sätt än vi gjorde då. Vi har tillgång till i princip hela Europas detektioner. På det sättet kan man inte riktigt jämföra situationen då med nu, säger Jan Johansson.

ANNONS
ANNONS