Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Även extremistiska miljöer som inte uttalat förespråkar våld har flyttat fram sina positioner. Problematiken har sin grogrund i segregationen och gängkriminaliteten i utanförskapsområdena, enligt terrorexperten Magnus Ranstorp. Arkivbild.

Extremisthotet som kommunerna missar

Det är inte bara de våldsbejakande extremistiska miljöerna som vuxit på senare år. Även extremistiska miljöer som inte uttalat förespråkar våld vinner mark. För lite har gjorts, varnar en terrorexpert.

Antalet våldsbejakande extremister i Sverige har gått från hundratals till tusentals på bara några år, enligt Säkerhetspolisen. Men parallellt har även extremistiska miljöer som inte generellt uppmanar till våld flyttat fram sina positioner.

I en rapport från Försvarshögskolan, som kom i början av sommaren, beskrivs hur salafismen – en fundamentalistisk inriktning inom islam – har vunnit mark i Sverige och numera på flera platser påverkar vardagen genom påtryckningar och hot. Salafisterna förkastar demokrati och vill leva enligt sharialagar. Enligt forskarna räknas de i tiotusental.

Under radarn

I medier har även det senaste året beskrivits hur den så kallade nordiska alternativhögern, en högerextrem gruppering sprungen ur amerikanska alt-right, försöker locka till sig nya anhängare i Sverige. Med grov rasistisk och antisemitisk propaganda på nätet försöker de få fäste för sina extrema åsikter.

Trots att miljöerna kan utgöra ett hot – salafismen kan vara en inkörsport till rekrytering till jihad och alternativhögern anses ha kopplingar till militanta vit makt-grupper – är det här extremism som ofta flyger under myndigheternas radar. Lokala aktörer som skola och socialtjänst kan ha svårt att förstå frågan, och brottsbekämpande myndigheter anser att det ligger utanför deras befogenheter eftersom det inte är brottslig verksamhet.

Det är tydligt att kunskap på området saknas och att kommuner famlar efter vettiga strategier, säger Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan.

- Efter rapporten om salafismen så har vi fått samtal från kommuner som behöver hjälp och råd. De vet inte riktigt vad de ska göra, säger Ranstorp.

Inte naiv

På Sveriges nya myndighet mot extremism vill man närma sig miljöerna genom samtal.

- Vi vill ha en vettig och respektfull dialog med människor som har möjlighet till inflytande i den här frågan i syfte att skapa ett säkrare samhälle, säger Jonas Trolle, chef på Center mot våldsbejakande extremism (CVE).

Han ser samtidigt en fara i att skapa "ett stigma" kring specifika grupperingar.

- Man får vara otroligt försiktig med att sätta likhetstecken mellan våldsbejakande extremism och den här typen av miljöer. Gör vi det så når vi dem inte, då får vi inte dialogen.

Trolle betonar att CVE varken sysslar med underrättelser eller är någon "åsiktspolis". Samtidigt är det viktigt att inte vara naiv, säger han.

- Det är klart att man måste alltid utvärdera vad det är för människor vi möter, vad människor har för agenda, det är klart att vi måste vara medvetna om det.

Segregation

Enligt terrorexperten Magnus Ranstorp behövs mer kraftfulla åtgärder än dialog.

- Utöver tuffa brottsbekämpande insatser mot nyckelaktörer i miljöerna, handlar det om att accelerera arbetet med de unga som sitter på staketet och är på väg att dras in i detta. Där finns väldigt mycket arbete att göra, och där kan dialogen vara ett sätt, men det behövs mer än så, säger Magnus Ranstorp.

- Det kan vara uppsökande arbete, fältarbetare, skolan och så vidare. Där skulle CVE kunna vara lite av en blåslampa, en motor i det arbetet.

Problematiken har sin grogrund både i segregationen och i gängkriminaliteten i utanförskapsområdena, anser han.

- Vi måste sätta avtryck i alla de här sfärerna för att vi ska nå någon framgång i arbetet mot våldsbejakande extremism.