Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Moderatledaren Ulf Kristerssons knäckfråga är att han måste övertyga C och L om att han inte blir beroende av Jimmie Åkesson (SD). Arkivbild.

Knäckfrågan kvarstår för Kristersson

Den segdragna regeringsprocessen kokar egentligen ned till skillnaden mellan aktivt och passivt stöd från SD i riksdagen. Om de borgerliga hade haft samma uppfattning i frågan, så skulle Ulf Kristersson (M) redan vara statsminister.

- Det är stor skillnad mellan passivt och aktivt stöd, sade Centerledaren Annie Lööf i sin röstförklaring när C röstade nej till Ulf Kristersson i november.

Moderatledaren Ulf Kristersson håller inte med.

- Min regering skulle inte vara ett dugg beroende av SD. Det där är ett totalt missförstånd. Alla får rösta i Sveriges riksdag som de själva vill, sade han två dagar före omröstningen om honom i november.

Ända sedan SD kom in i riksdagen 2010 har partiet haft en vågmästarställning. Det block SD röstat med har vunnit voteringarna. När SD 2010-2014 röstade med de rödgröna, så förlorade Reinfeldtregeringen. När partiet 2014-2018 röstade med Alliansen, så förlorade Löfvenregeringen.

Vägrade fälla

Under Löfven var skillnaden att Decemberöverenskommelsen (DÖ) innebar att man kommit överens om att det största blocket skulle regera. Även när DÖ föll, så levde principen i realiteten kvar, eftersom C och L vägrade fälla Löfven med SD:s hjälp.

Men varken Reinfeldt eller Löfven var beroende av att SD aktivt röstade för politiken för att den skulle gå igenom, bara att partiet inte röstade nej tillsammans med oppositionen. När SD lade ned sina röster, vann det största blocket. Både Reinfeldt och Löfven var i den meningen beroende av SD:s passiva stöd.

- För en M-KD-regering skulle dock pressen bli distinkt större, eftersom det inte skulle räcka med att SD lade ner sina röster. SD måste förmås att aktivt rösta för regeringen, säger statsvetaren Jonas Hinnfors.

Större tryck

- Alla minoritetsregeringar kan potentiellt känna en press att påverka sin politik för att få igenom sina förlag men en M-KD-regering måste alltså få SD att alltid ge regeringen aktivt stöd även där SD har en helt annan grunduppfattning, säger han.

- Därför är trycket potentiellt större från ett vågmästarparti när regeringsblocket är mindre i förhållande till det konkurrerande oppositionsblocket jämfört med om regeringsblocket är större än det konkurrerande oppositionsblocket.

Moderatledaren Ulf Kristersson (och KD-ledaren Ebba Busch Thor) anser att detta inte är något problem.

Hans regering skulle lägga fram sin politik och sen får andra partier stödja den om man vill. Inte heller Annie Lööf eller Liberalernas ledare Jan Björklund ser några problem med om SD skulle stödja regeringens politik. Det hade inte heller Stefan Löfven några problem med.

Ständiga kriser

Stötestenen är just att SD aktivt måste stödja förslag från en Kristerssonregering, om de över huvud taget ska gå igenom vid de tillfällen då de rödgröna är emot. Det räcker med att SD lägger ned sina röster, så vinner de rödgröna. Detta kan inte C och L leva med, har de sagt.

- Antingen kommer denna regering att lockas, frestas eller tvingas till att trots allt förhandla eller så går man mot upprepade stora voteringsförluster – gång på gång och så mycket att regeringens auktoritet mycket snabbt urholkas så långt att dess handlingskraft försvinner, sade Jan Björklund.

Upprepade försäkringar från Ulf Kristersson om att hans regering inte kommer att förhandla med SD har hittills inte övertygat vare sig Lööf eller Björklund. De har bland annat hänvisat till att SD-ledare Jimmie Åkesson gång på gång markerat att partiets stöd inte är gratis. För att undvika det, skulle Kristersson vara tvungen att förhandla fram stöd från S i alla viktiga frågor, eller ta voteringsförluster tills det inte går längre.

En S-MP-regering med stöd av C, L och V skulle inte vara beroende av vare sig aktivt eller passivt stöd från SD.