Uppdrag: Självrannsakan

Kantinen på Lindholmskajen tillhör ett stort verkstadsföretag, men kön till lunchbrickorna är full av tv-folk.

Janne Josefsson väljer kummelfilé.

Fram till häromåret hade SVT-huset en egen restaurang. Men den stängde efter att någon skickade det där brevet till Uppdrag gransknings dåvarande programledare.

– Jag ryckte upp kuvertet och fick pulver över hela mig samtidigt som jag läste: ”We know where you live. Allahu Akbar.” Vi hade precis haft ett reportage om islamism med förgreningar till terrordådet i Paris. Herrejävlar! När jag kom upp på redaktionen, vit i ansiktet som en nermjölad pepparkaksgubbe, blev jag ju persona non grata direkt. Någon föste in mig i ett rum och stängde dörren. Så kom en massa mångubbar och tog tester.

Polisens tekniker konstaterade snart att det vita pulvret var vanligt mjöl. Men incidenten tvingade SVT att stärka sina säkerhetsrutiner. De nya direktiven förbjöd bland annat husets restaurang att släppa in externa besökare. Med ett så begränsat gästunderlag tvingades det kontrakterade cateringföretaget att skära alltmer i kostnaderna för maten. Till slut stängde restaurang Tableau helt – och SVT:s anställda blev hänvisade till kantinen hos verkstadsföretaget intill.

Janne själv verkar inte ha blivit lika uppskakad av pulverincidenten som många av hans kollegor. Han konstaterade att han ”kunde andas och tänkte att då kunde det inte vara så jävla farligt”. Hotet var dessutom bara ett i raden av dem som kastats mot honom under karriären. Han har sedan länge vant sig vid de personliga säkerhetsvakter som i perioder parkerar utanför hans skyddade adresser. Ungkarlslägenheten där han bor sedan sin senaste skilsmässa är riggad med larm och kameror som vid behov direktsänder till säkerhetsfirmans övervakningsskärmar. En gång tvingades han meddela barnens skola att Hells Angels riktat hot mot familjen. Om morgnarna när han kommer till tv-huset måste han ställa sin bil i ett separat gallerhägn vid sidan av den vanliga personalparkeringen.

Janne Josefsson tittar ner på plastbrickan med kummel, skaldjurssås och potatis.

– Ingen saknar den jävla matsalen ändå. Mot slutet gjorde den ingen glad.

Några timmar senare sitter Janne Josefsson hemma i läsfåtöljen och gråter. Vi pratar om hans mamma.

Många har sökt upphovet till hans journalistiska drivkrafter i barndomen. Då han i P1:s Söndagsintervjun nyligen ombads beskriva ögonblicket då han antogs till Journalisthögskolan brast han i gråt. När jag nu ber honom berätta varför han blev så känslosam kommer tårarna igen.

– Jag vete fan vad det är. Något i den här historien är väldigt avgörande för mig. Börjar man grotta i det här blir jag bara så väldigt rörd. Det är någonting obearbetat. Det var mitt stora mål. Morsans mål. Hon hade själv drömt om att få läsa vidare.

Mamma Elsa var familjen Josefssons motor; social och nyfiken. Snackade med alla och ordnade middagar med vin och räkor. Ett läshuvud utan högre utbildning som lämnade kneget som städare på Götaverken för att bli en av landets första kvinnliga brevbärare. Men också en komplex natur med tungt bagage.

– Hon hade varit fosterhemsplacerad och utsatt för sexuella övergrepp. Och hon fick andra barn som hon lämnade bort, som det sedan inte gick så bra för.

Pappa Ragnar var Volvoarbetare och kock på Amerika­linjens atlantkryssare.

– Han var mer tyst och tillbakadragen, och nöjd med att kunna köpa lite skaldjur och laga mat.

Familjen Josefsson bodde i ett trevåningshus med eternitfasad på samma gata i Biskopsgården som stjärnskurken Clark Olofsson. När han var efterlyst flockades polisbilarna på gatan.

I skolan var Janne stökig.

– Jag var ju nära att bli relegerad. När vi hade lärare som inte klarade att hålla ordning ballade jag ur. Jag minns en lärarinna som säkert hade sina egna problem. Men när vi hade henne blötte vi upp pappershanddukar och smätte upp dem i taket så att de ramlade ner på henne.­ Många år senare satt jag extravak på Lillhagen under nätterna. Där var många som mådde riktigt dåligt. En kväll när jag kom in sa de andra att de fått in en »stråltant«. Hon hade en overall av gummi under de vanliga kläderna för att skydda sig mot inbillad strålning. När jag kom in till henne såg jag att det var min gamla lärarinna. Fy fan, snacka om samvetskval. Kanske hade jag varit en av dem som lett in henne på något?

En dag kom mamma Elsa till skolan i sin brevbäraruniform.

– Hon fick med sig tre hemanmärkningar på en och samma gång. Det gav mig en sån jävla tankeställare: Jag sviker mina föräldrar! Jag tog mig i kragen, och blev senare bland de bästa i klassen.

Gymnasiet läste han aldrig. I stället gick han en ettårig kurs i företagsekonomi som följdes av ett års marknadsekonomi. Där lärde han sig ja-metoden, en säljteknik han använder än i dag.

– När jag ska få polisen som stampade på Osmo Vallo att ställa upp så frågar jag inte om han vill ställa upp på en intervju, utan frågar bara om vi ska ta intervjun i hallen eller på verandan. Det är samma princip som när man säljer dammsugare.

Efter ett misslyckat försök att komma in på Journalisthögskolan sökte han igen.

1972 kom antagningsbeskedet i brevlådan.

– Jag minns det så väl, och kan fortfarande försätta mig i det ögonblicket. Mamma blev så jävla glad och stolt när jag fick hem det där kuvertet.

”Ingen annan svensk tv-journalist lär kunna matcha ­Janne Josefssons meritförteckning. Där de flesta andra framgångsrika reportrar ur hans generation så småningom sökt sig till välbetalda chefs- och redaktörstjänster har Janne Josefsson hållit sig kvar på fältet.”

November på Hisingen. Utanför tv-husets panorama­fönster strilar regnet i den gråa älven. Inne i kontorsvärmen sitter Janne Josefsson framför en vikbar vägg och bläddrar i en utskriven A4-bunt över alla tv-reportage han gjort sedan 1986.

– Kolla här, Black Prince! Det kommer du inte ihåg. Jag var nere i Manilla.

Han bläddrar vidare.

– Bergsjömamman … Helvete vad program jag gjorde 1991. Det var hon som mördade sitt eget barn.

– Och här är Billdal, vettu. Herregud. Där det brann.

Den utskrivna bunten är tjock som en Ikeakatalog. Ingen annan svensk tv-journalist lär kunna matcha ­Janne Josefssons meritförteckning.

Där de flesta andra framgångsrika reportrar ur hans generation så småningom sökt sig till välbetalda chefs- och redaktörstjänster har Janne Josefsson hållit sig kvar på fältet. Fortsatt att bråka och ifrågasätta.

När han bläddrar vidare bland reportagen slås jag av hur många av dem som genererat toppnyheter och dominerat sin tids samhällsdebatt. Flera fick ett sådant genomslag att det i dag räcker med ett ord för att benämna dem.

Där är köttfärsskandalen och valstugereportaget. ­Göteborgskravallerna. Osmo Vallo.

– Lindomemordet, hummar Janne Josefsson. Jag hade tänkt att jag skulle följa upp det. Men båda killarna är döda nu.

Några år efter sin journalistexamen hamnade han på lokalradion i Borås. Ett av de första uppdragen var att intervjua det moderata kommunalrådet, som efter valet tvingats att samarbeta med en centerpartist.

– ”Jättebra”, svarade han. ”Jag som industriledare och han som lantbrukare kompletterar varandra, det ger ett gott resultat.” Sen när jag stängde av bandspelaren lade han handen på min axel och sa: ”Det förstår du väl att den bonnläppen kan man inte ens vistas i samma rum som.” När jag kom tillbaka till redaktionen berättade jag i direktsändning vad han sagt till mig. Det dröjde ju bara sekunder innan han ringde till radion: ”Vad var det där för jävla reporter?”

När Janne så småningom sade upp sig från radion för att arbeta med tv fortsatte han att föra de smås talan mot makten, eller mot dem som ägnar sig åt ”double talking”, för att använda Jannes egna ord.

Ringer man runt till människor som arbetat med Janne Josefsson är alla lika imponerade av hans engagemang. Av att han aldrig nöjer sig med att ställa en sida mot en annan, utan alltid söker sanningen för att sedan konfrontera de ansvariga med den. Och av att han är en så fantastisk historieberättare.

– När man arbetar med Janne går mycket tid åt till att lyssna på hans ständiga anekdoter, säger Nils Hanson, som om vartannat varit Janne Josefssons chef, redaktör och researcher sedan 2003.

– Allt sånt som folk lär sig på kurser om dramaturgi, det sitter i ryggmärgen på honom. Sen kommer han till redaktionen varje morgon och är upprörd över grejer och har nya idéer. Han är en journalistisk urkraft som sprider energi bland kollegorna.

Helena Bengtsson arbetade med Janne på programmen Striptease och Fittja Paradiso.

– Han har en unik förmåga att få människor att sitta ner och prata. Folk tror att han är en pitbull, men hans styrka är att han är varm och otroligt duktig på att prata med människor. Jag vet ingen annan som så kan ge folk känslan av att ha gett dem sin fulla uppmärksamhet. Det syns sällan i rutan, men är en större nyckel till hans framgång än folk tror.

Dessa kvaliteter har bidragit till att hans reportage prisats med flera av branschens tyngsta priser. Han har vunnit Stora journalistpriset två gånger och har fått fyra guldspadar.

Men parallellt med alla framgångar, och trots hans ambition att alltid stå på den lilla människans sida i kampen mot maktutövare, har många av Janne Josefssons reportage åtföljts av kritik. Skeptikerna menar att han kan förvanska verkligheten i jakten på en effektiv dramaturgi. Att hans ansvarsutkrävande intervjuer och användande av dold kamera blir en sorts journalistiskt underhållningsvåld där de uthängdas straff inte står i proportion till deras brott.

Han bläddrar vidare i luntan med sina reportage. Han fick listan av sin producent Lena Laurén tidigare i höstas, då det blivit klart att han efter 17 år skulle lämna Uppdrag granskning för att göra en ny programserie. I Josefsson, som får premiär i april, kommer han att följa upp flera av sina mest uppmärksammade reportage med ett gäng frågeställningar: Vad har hänt sedan sist? Med de granskade? Med landet? Med honom själv?

– Det är svårt, för många känner sig svikna och uthängda av mig. De har blivit brända av exponeringen. Och varför ska de då gå med på att exponeras igen?

Han släpper pappersbunten på bordet.

– För mig blir det också ett sätt att utsätta mig själv för granskning. Hur har mitt arbete påverkat människor?

Greppet tycks typiskt för den 66-årige Janne Josefsson.

Den som läser gamla pressklipp kan notera att medieberättelsen om honom förändrats de senaste åren. Under hans första tid i offentligheten framställdes han som en obeveklig murvel, en ”social torped” som i konfrontativa intervjuer drog ner byxorna på korrupta makthavare. En journalistikens Robin Hood med dold kamera i stället för pilbåge. I färskare pressklipp framträder en mjukare man. En som ständigt ifrågasätter sina egna metoder och frågar sig om han haft rätt att gå så hårt fram mot dem han avslöjat på bästa sändningstid.

Det är nästan som om Janne Josefsson själv sällat sig till sina främsta kritiker.

Bilden bekräftas av Nils Hanson:

– Han har en mer lågmäld framtoning i dag. Både i sitt sätt att berätta och att vara. Han är mer resonerande och mindre konfrontativ. Det har säkert att göra med den kritik han fått genom åren. All kritik har ju inte varit utan substans.

”Man kan väl säga att jag har känt en glädje inombords när jag har intervjuat makthavare och känt att nu har jag honom och sen fått honom att tappa hakan. Men vad det beror på vet jag inte.”

Under de timmar jag tillbringar med Janne Josefsson förekommer han flera gånger mina mer kritiska frågor genom att ifrågasätta sig själv.

– Det där är jag inte stolt över, säger han och pekar i pappersbunten på reportaget där han med dold kamera spelat in hur en friskolerektor kallar barn med adhd-­diagnoser för ”rötna ägg”. Framför synlig kamera lät han sedan rektorn neka, för att därefter visa den dolda inspelningen för honom.

– Så fort han nekade så fick han ju en sån enorm fallhöjd. Och i samma ögonblick jag visade intervjun insåg han att han skulle bli tvungen att sälja skolan.

Han lutar sig framåt.

– Där har du den där kampen mellan bra tv och hänsyn. Vi journalister ska snoka och rota bakom kulisserna och göra de här ansvarsintervjuerna. Och folk med makt ska kunna svara på frågor. Men det måste vara fair play. Om man ska gå så långt måste det stå i proportion till det man avslöjar, det måste leda till något. När det i stället börjar likna underhållningsvåld måste man tänka efter. Jag skulle inte ha gjort så i dag.

Tidigare i din karriär har du själv sagt att du drivits av att ta revansch för din mamma?

– Jag vet att jag sagt så. Och man kan aldrig komma från att ens bakgrund påverkar en. Det kan vara en drivkraft, men man måste se upp med den. För en sådan drivkraft kan tillåta människor att gå över gränser. Jag har mött personer som har bakgrunder som liknar min, och som är de största mobbarna som finns. Ytterst måste de historier jag berättar kunna stå på egna ben oavsett vilka motiv jag har. Det vore fruktansvärt om jag är hård i mina intervjuer bara för att sätta dit någon.

Känner du själv att det varit så?

– Jag har grunnat mycket på det. Man kan väl säga att jag har känt en glädje inombords när jag har intervjuat makthavare och känt att nu har jag honom och sen fått honom att tappa hakan. Som med rektorn. Men vad det beror på vet jag inte. Ta valstugereportaget med politikern som nekar och hävdar att det inte är han på filmen när vi visar den för honom. Han är ju i chocktillstånd. Är det rätt att visa det? Och varför gör jag det? Gör jag det för att jag älskar att nita honom? Ingen kan säga säkert.

Jannes svar får mig att tänka på en gammal intervju där han viftade bort frågan om vad som driver honom genom att svara: ”När John Cleese började gå i terapi slutade han att vara rolig.” Jag frågar om han möjligtvis är rädd för vad som skulle hända om han verkligen förstod sina egna drivkrafter. Skulle glöden slockna om han begrep var den kom ifrån?

– Jag har ju inte gått i terapi för de här sakerna, men när jag gjorde det efter en skilsmässa sa terapeuten: ”Janne, du har alla verktyg för att berätta en historia i tv och sköta ditt jobb, men inte för att sköta ditt privatliv.” Hon hade fanimej rätt i det.

Han pausar.

– Ingen vill väl erkänna att man är journalist bara för att bli känd eller dunkad i ryggen. Man vill ha ett finare motiv. Men jag är inte annorlunda än andra. Det kan vara primitivt, men det är bara att erkänna att det varit min drivkraft: Jag ville bli den bästa journalisten.

TEXT

Erik Eje Almqvist

tvadagar@gp.se