Fossil av armfoting med spår av parasiter (ljusa streck).
Fossil av armfoting med spår av parasiter (ljusa streck). Bild: Zhifei Zhang (Northwest University)/TT

Uråldriga matstölder kan förklara sex

Svenska forskare har upptäckt att redan de allra tidigaste djuren var drabbade av parasiter, som stal maten ur munnen på dem. Den unika upptäckten kan kasta mer ljus över varför djur fortplantar sig sexuellt i stället för att bara klona sig.

ANNONS

Små, vita spår på skalen hos fossila armfotingar avslöjar ett tyst drama som utspelade sig för omkring 525 miljoner år sedan. Armfotingar är en egen grupp djur som påminner om musslor och numera för en undanskymd tillvaro på havets botten. I dag finns bara några hundratal arter kvar – men en gång i tiden var armfotingarna ett av jordens vanligaste djur, med en enorm artrikedom.

– Vi har kommit fram till att de här vita strecken är spår av parasiter, som satt fast på armfotingarnas skal och knyckte maten från dem, säger Christian Skovsted, forskare vid Naturhistoriska riksmuseets avdelning för paleobiologi.

ANNONS

Växte sämre

Den slutsatsen har forskarna dragit dels på grund av det tydliga mönster som spåren bildar – de strålar mot den del av skalet där armfotingarna sög in sin mat genom att filtrera havsvattnet. Dels har forskarna jämfört skal med och utan spår av parasiter, och sett att de skiljer sig åt markant när det gäller storleken. Armfotingar utan parasiter blev drygt 25 procent större.

– Det visar att det handlade om en parasit som skadade djuren de växte på. Parasitism är jättevanligt nu för tiden, och en stor del av den biologiska mångfalden handlar om samspelet mellan parasiter och deras värddjur. Men det har hittills varit väldigt svårt att påvisa fenomenet när man går tillbaka i tiden, så det här är väldigt spännande, säger Christian Skovsted.

Bidragit till nya arter

Orsaken till att parasiter kan bidra till ökad artrikedom, förklarar Christian Skovsted, är den kapprustning som pågår mellan parasiter och värddjur. Hos värddjuren finns en evolutionär drivkraft att ändra form och beteende för att skaka av sig parasiterna, och parasiterna följer efter för att hålla sig kvar. Enligt vissa teorier skulle parasitismen också kunna vara en starkt bidragande orsak till att de flesta djur har sexuell fortplantning, i stället för att bara föröka sig genom kloning.

ANNONS

– Genom sexuell reproduktion finns det en större chans att utveckla försvar mot parasiter, säger Christian Skovsted.

De studerade armfotingarna levde när de första djuren började utvecklas, under den tidsålder som kallas för kambrium. Då ökade antalet arter närmast explosionsartat; forskarna talar om den kambriska explosionen. Enligt Christian Skovsted är det fullt tänkbart att parasiter av olika slag bidrog till den snabba utvecklingen – och då kan det nya fyndet bli en viktig ledtråd när forskarna pusslar ihop den stora bilden av livets utveckling på jorden.

Klarade sig inte ensam

Studien är ett samarbete med kinesiska forskare, som hittade de fossila skalen i en 525 miljoner år gammal havsbotten i sydvästra Kina. Än så länge går det inte att säga så mycket mer om själva parasiten än att den var tubformad, för de spår som finns är inte tillräckligt detaljerade.

– Men vi kan också säga att de sannolikt var mycket specialiserade på just de här armfotingarna, för vi har inte hittat dem någon annanstans. De hade ingen möjlighet att leva på egen hand, säger Christian Skovsted.

Jörn Spolander/TT

Armfotingar (brachiopoda) påminner till utseendet om musslor, men utgör en egen djurgrupp.

De blir upp till några centimeter stora och har ett fasthållningsorgan som de använder för att gräva ned sig i havsbotten, eller hålla fast i en sten.

De lever som filtrerare, genom att suga in vatten mellan skalen i ena änden och pumpa ut i den andra.

Armfotingar uppstod under tidsåldern kambrium, vilket gör dem till en av de äldsta nu levande djurgrupperna på jorden.

I dag finns drygt 300 kända arter, som till största delen lever utom synhåll långt nere på havsbotten – men antalet arter har uppgått till flera tiotusental.

Källa: Naturhistoriska Riksmuseet, Christian Skovsted

ANNONS