Förra året beslutade Göteborgs stift att satsa över en miljon kronor på konservering av interiör i Svenneby gamla kyrka 2014. I somras inleddes arbetet och nu är takställningarna borta.
– Det stora med taket i denna kyrka är att det är så intakt. På många håll är det mycket mer omgjort. Sedan är det alltid kul med Ahlstedt, säger målarmästaren Christoffer Gabrielsson som samarbetar med konservatorn Maria Lagerqvist.
Jonas Ahlstedt var elev till den store kyrkomålaren i Bohuslän, som kom från Tyskland, Christian von Schönfeldt.
– Tur att vi har proffs som verkligen kan det här. Det är nog det som har varit kyrkans problem ibland. Många har inte förstått värdet av det vi har att ta hand om, säger kyrkoherde Madeleine Myrström Kamb.
I många församlingar diskuteras gudstjänster och verksamhet kontra underhåll av fastigheter av ekonomiska orsaker. Men först ska vi reda ut det där med tung börda i fysisk bemärkelse. Vid en närmare titt på det otillgängliga och mörka loftet, mellan det välvda innertaket som tillkom på 1700-talet och det ursprungliga spetsigt vinklade yttertaket, visade det sig finnas en enorm mängd bråte. Under seklernas lopp hade det till exempel kommit in en massa löv som förmultnat.
– Det visade sig ligga tre ton med skräp utmed varje långsida. Tur att det är borta nu. Fuktig jord på obehandlat trä är inte speciellt bra, säger Maria Lagerqvist.
Något som inte alla känner till nuförtiden, är att interiören tidigare, fram till en restaurering 1962, under en lång period var betydligt ljusare. Dekorativ utsmyckning av såväl predikstol som läktarbarriär var nämligen övermålad med vit färg. Antagligen var det ett sätt att modernisera som låg i tiden parallellt med frikyrkornas framväxt under 1800-talet, resonerar Maria Lagerqvist.
– Som tur var hade vitmåleriet inte drabbat taket. Någon gång i mitten av 1900-talet kom man på att det under allt det vita fanns också 1700-talsmålerier, säger hon.
Sedan Svenneby nya kyrka togs i bruk 1915 dröjde det flera år innan fornminnessällskapet Vikarvet 1922 tog över ansvaret för medeltidsbyggnaden som då kallades för ödekyrka. Sedan början av 1980-talet är kyrkan åter i församlingens ägo. Sommartid hålls den öppen för besök och det firas vissa gudstjänster. Förutom den allmänna upprustningen är Madeleine Myrström Kamb glad för att brandlarm och takbelysning har installerats.
Vidare berättar hon om planer på en digital guide i vapenhuset, en typ av pekskärm där besökare kan söka information. Hon är dock inte övertygad om att ansvaret för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader bör ligga på församlingsnivå i framtiden.
– Jag tror vi befinner oss i en brytningsperiod. Tar vi hand om de gamla kyrkorna nu så att taken är hela och så vidare, blir driftskostnaderna lägre. Men för många församlingar är det svårt. Jag har sökt väldigt mycket pengar och fått hundra procent i ersättning för arbetet inne i denna kyrka. Annars hade det inte varit möjligt.
