Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Timme in och timme ut, utan en millimeter att röra mig på."

Maja Nilsson skriver om familjeroller man aldrig växer ur.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

En lillasyster är och kommer alltid att vara en lillasyster. Oavsett om man är fullvuxen eller ej. En sådan påminnelse kom förra helgen då jag och två av mina systrar gav oss ut på paddlingstur i skärgården. Väl ute på en ö sattes tältet upp, vi tog ett bad och åt räkor. En idyllisk kväll när Bohuslän visade sin vackraste sida.

Men så kom natten. Trots protester tilldelades jag självklart mittenplatsen i tältet. Fastkilad mellan två luftmadrasser, hunden över mig och en sovande syster på vardera sida, timme in och timme ut, utan en millimeter att röra mig på.

Klockan 04 gav jag upp. Klättrade över ena systern ut genom tältet, från panik till frihet! Natten slutade på ett liggunderlag med halva kroppen i förtältet andra halvan utanför. Med ögonen vilande på havet och segelbåtarnas lanternor somnade jag äntligen gott. Lärdom: ett tremanna tält med tre fullvuxna och en hund var optimistiskt - för som lillasyster kommer jag aldrig få en chans till ytterplats.