Begränsad effekt av valkampanjer

Partierna lägger tiotals miljoner kronor på valrörelsen. Men vad tjänar det egentligen till? – Effekten av valkampanjerna på väljarnas röstningsbeteende är högst begränsad, säger statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson.

ANNONS
|

Givet att var tredje väljare uppger att de bestämmer sig först i sista veckan före valet, är det väl självklart att partierna satsar så hårt under valrörelsens sista veckor.

LÄS MER:Varför kampanjar partierna egentligen?

Men man ska inte nödvändigtvis förväxla sena väljare med flyktiga. Även hos de sena väljarna finns en betydande stabilitet, oftast röstar man på samma sätt som i det senaste valet. Merparten av dem som byter parti, gör det innan valrörelsen ens har börjat.

Andelen stabila väljare, oavsett om de bestämmer sig tidigt eller sent, har minskat kraftigt, från omkring 80 procent under 1970-talet till omkring 60 procent i de tre senaste valen.

ANNONS

Enligt Henrik Oscarsson är det cirka 17 procent av väljarna som byter parti under själva valrörelsen. Det motsvarar trots allt cirka en miljon väljare. Men då ska man komma ihåg att en stor del av dessa byten tar ut varandra, hälften av dem sker inom blocket och partierna kan få nya väljare i ena änden samtidigt som man tappar gamla i den andra.

LÄS MER:Så tänker Uddevallaborna om partiernas valrörelser

Viktiga för att mobilisera

De förändringar av partiernas stöd som sker under en valrörelse är i själva verket mindre än de som sker mellan valen. Men det betyder naturligtvis inte att valrörelser är oviktiga.

– Valkampanjerna är förstås viktiga för att mobilisera, engagera, folkbilda. Vi blir kunnigare, mer förtroendefulla, litar mer på varandra och samhällsinstitutioner efter en genomgången valrörelse, säger Henrik Oscarsson.

De allra viktigaste partibytarna för regeringsfrågan är de som byter över blockgränsen. Och de flesta av dem bestämmer sig sent i valrörelsen. I det senaste valet var det i runda slängar en halv miljon människor som bytte block.

En helt ny och viktig faktor är byten till det "tredje blocket", Sverigedemokraterna. 2014 gick 4,1 procent av väljarna från något Alliansparti till SD. Motsvarande från de rödgröna till SD var 2 procent.

Av dem som byter parti är andelen universitetsutbildade betydligt större än andelen lågutbildade (40 mot 19 procent). Yngre väljare är klart rörligare än äldre (49 mot 29 procent). Politiskt befinner sig bytarna oftast i mitten.

ANNONS

Bästa och sämsta spurtarna

Men partierna kämpar på och försöker vinna väljare i valrörelserna. Och för vissa går det hyggligt, för andra inte alls. Ett mått på det får man om man jämför vad väljarna före valet uppgett vad de tänker rösta på med vad de efter valet sagt att de faktiskt röstat på.

Sett över en dryg 40-årsperiod gör Socialdemokraterna allra sämst ifrån sig i valrörelser. I samtliga val sedan 1968 med undantag för valet 2010 har S tappat stöd i valrörelsen. 2010 bryter av mot det med en uppgång med 0,1 procentenheter.

– Att Socialdemokraterna spurtat så dåligt beror på att de varit så stora och kunnat ”bjussa” på väljare framför allt till de mindre rödgröna partierna i så många valrörelser. Nu när de inte är så stora förväntar jag mig inte att de notoriska dåliga spurterna ska upprepas i varje valrörelse, säger Oscarsson.

Bäst att spurta i valrörelserna har Vänsterpartiet varit. Bara två gånger sedan 1973 har man tappat stöd de sista veckorna, i alla andra har man gått upp. Moderaterna ligger mitt emellan S och V med sex uppgångar och sju nedgångar.

Allra bäst går det för Vänsterpartiet, som ökat i alla valrörelser förutom två sedan 1973. Den första förlusten var 1991, året efter att partiet slopade ”kommunisterna” i partinamnet, då man tappade 0,1 procentenhet. Det andra var efter skandalerna med Gudrun Schyman som ledde till ett tapp på 1,1 procentenhet 2002.

Sett över en dryg 40-årsperiod gör Socialdemokraterna allra sämst ifrån sig i valrörelser. I samtliga val sedan 1968 med undantag för valet 2010 har S tappat stöd i valrörelsen. 2010 bryter av mot det med en uppgång med 0,1 procentenheter.

Näst sämst i klassen är Liberalerna, som sedan 1968 bara gått upp under valrörelsen i fyra val medan man tappat i tio.

För Moderaterna är det nästan jämt skägg i vinster och förluster sedan valet 1968. Sex gånger har man ökat stödet under valrörelse medan man sju gånger tappat.

Centerpartiet har åtta uppgångar och sex nedgångar sedan 1968.

Kristdemokraterna har sex uppgångar och två nedgångar mätt från 1976.

Miljöpartiet har tappat sex gånger och ökat stödet vid fyra tillfällen sedan 1982.

För Sverigedemokraterna finns bara siffror från 2006. I det och de två senaste valrörelserna har partiet ökat sitt stöd varje gång.

Källa: Flytande väljare. Henrik Oscarsson/SCB

ANNONS