Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Det kändes helt fel, var är påsen?"

Linnéa Hjortsam om den tysta överenskommelsen och när vardagen rubbas.

Jag tar bussen klockan 06:19 varje morgon. Det känns nästan olagligt tidigt för den morgontrötta tidsoptimist jag är. Jag har en föreställning om att jag är den enda som är uppe så tidigt, som att jag skulle få se staden vakna. Men icke. Runt mig sitter andra sömndruckna arbetare på väg till jobbet. Vissa känner jag igen, de är mina busskompisar. Vi hälsar aldrig, men jag vet – vi gör detta tillsammans. Det är en man som alltid sitter längs fram vid fönstret iklädd arbetskläder. Han går av några hållplatser innan mig och i handen håller han en papperspåse, med dagen lunch skulle jag tro. Samma visa varje dag, lite tryggt ändå. Men en dag förra veckan hade han ingen påse. Det kändes helt fel, var är påsen? Ska han köpa lunch idag? Slutar han tidigt och skippar lunch? Han har glömt den, åh nej. Klockan 06.19 imorgon hoppas jag den är med igen så att jag kan få tillbaka min buss-trygghet.