Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Professorn. Michael Nilsson, director of Hunter Medical Research Institut, HMRI, på plats i Newcastle, Australien.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Hjärnforskaren med arbete i hela världen

Från Sommarhemsskolan, trimmade moppar och Östraboskolan i Uddevalla, till chef för en av världens stora forskningsinstitutioner med 1500 forskare och flera regeringar som samtalspartners. Michael Nilssons karriär har få motsvarigheter.

Hjärnforskaren Michael Nilsson från Uddevalla är chef över ett forskningsinstitut i Newcastle i Australien som innehåller sju olika forskningsområden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

– Men gör nu inte det där till något så väldigt märkvärdigt, säger han samtidigt som han helt koncentrerad lyfter ut små möss ur asken med tepåsar i skåpet hemma i sommarstugan på Skår.

Med glimten i ögat vänder han sig om mot brorsan Stig och det lilla sällskapet gapskrattar.

Det ska bli vårfika och Michael är hemma två dagar, innan han den 2 maj ska tala på seminariet Forska Sverige i Stockholm, inför politiker, regeringsfolk, näringslivstoppar, sjukvårds- och fackförbund samt patientorganisationer.

Den medicinska forskningen är en världsomspännande verksamhet under ständig utveckling, med samarbete över alla gränser. Michael Nilsson har varit chef för Hunter Medical Research Institute (HMRI), i Newcastle i Australien i snart fem år. Han hämtades dit från tjänsten som forskningsdirektör vid Sahlgrenska universitetssjukhuset av headhunters i en internationell rekryteringsfirma.

Om ett par dagar, efter stockholmsmötet, går turen vidare till ett seminarium i Philadelphia i USA. Men just i dag den 1 maj, när vi träffar honom med olja på fingrarna, är det största problemet att få igång gräsklipparen och städa ur kåken inför några veckor ledigt senare i sommar. Det blir ett arbete som kontrasterar till yrkesrollen som dubbelspecialist inom områdena neurologi och rehabiliteringsmedicin. Men en gång var det tandläkare han tänkte bli, berättade han för Bohusläningen 1992 med en precis färdig doktorsavhandling på bordet.

Då var Michael Nilsson 30 år och en lysande stjärna på forskarhimlen, som motsvarade alla förväntningar många haft på honom. Hemma i Newcastle basar han över forskning om hjärnan, lungsjukdomar, epidemiologi, cancersjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, genetik och stjärnan lyser om möjligt ännu tydligare.

Efter att ha börjat med munnen stod det till slut klart att det var hjärnan och forskning kring den som intresserade Michael Nilsson mest.

– Hjärnan är en fantastisk sak som kan reparera sig själv, säger han och småsvär samtidigt som han drar i gräsklipparens startsnöre för att få liv i mekaniken. Det puffar blå rök ur motorn och Michael tittar upp igen.

– Det är beklagligt rent av, att man inte fullt ut rehabiliterar människor som haft stroke här hemma i Sverige. För det är fullt möjligt att förbättra en sådan patient avsevärt och det är också samhällsekonomiskt lönsamt, vilket man förstår mer och mer internationell. Här i Sverige drabbas omkring 30 000 människor årligen av stroke. Ändå har forskningen här hemma inte prioriterat den här sjukdomen, säger han och menar att frågan måste tas upp av politikerna.

Det är svårt förstås, att gå förbi faktumet att han var en av initiativtagarna till att bygga upp flera forskningscentra på Sahlgrenska. Och att det var i Göteborg man gjorde upptäckten, att hjärnas celler kan nybildas och att det går att påverka tillväxten av hjärnceller genom att tillföra ämnen utifrån.

– Det finns gott om bevis för att en berikad miljö kring den hjärnskadade patienten på ett avgörande sätt hjälper skadorna att läka, säger han innan han ger upp försöket att rehabilitera gräsklipparen.

Man märker att hjärnans förmåga att återhämta sig är Michael Nilssons stora intresse- och specialområde.

Hans målsättning är att stärka banden mellan forskare hemma på HMRI i Newcastle och i Göteborg och Sverige.

Med världen som arbetsfält finns också Kina, USA och England inskrivna i resedagboken. Men det är ett ställe han allra helst återkommer till och det är Skår, 150 meter ovanför Lysekilsfärjans tilläggsplats.