Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hon hjälper svenskar ur kriser i Thailand

Inte kunde Anna Stenberg väl ana den dag hon stod där som arbetslös att hon skulle utbilda sig till socionom. Ännu mindre att det var ett yrke som skulle ta henne ända till Bangkok för att hjälpa utsatta och sjuka svenskar: – Det är ett kul men riktigt krävande jobb, så nog kan jag längta till Mollöns klipphällar, säger uddevallatjejen.

Det är säkerligen runt trettio grader varmt och väldigt, väldigt fuktigt i Bangkok denna lördagsförmiddag i oktober. Desto skönare då att få ta den svala hissen upp i Govind Tower på 19 Sukhumvit Road för att snart välkomnas av Anna och Erik fjorton våningar upp.

– Detta är väl inte så farligt, säger hon och skrattar när jag beklagar mig och torkar svetten ur pannan. Jag tycker faktiskt det är väldigt skönt nu.

Egentligen förvånade det nog ingen när Anna för fyra år sedan berättade att hon och Erik skulle flytta till Thailand:

– Jag har alltid velat se vad som finns bakom nästa krön, ända sedan jag var liten och pappa, som var sjökapten, tog den stora vida världen hem till vårt matbord. Det har därför alltid lockat mig att jobba utomlands.

Paret har precis arbetat för Svenska kyrkan i Phuket under fyra år och nu ska det bli ytterligare tre i Bangkok, Erik som präst och Anna som assistent med diakonal inriktning.

Vad är Bangkok för dig?

– Här finns allt, högt och lågt! Och verkliga kontraster, som att någon står och gör grillspett i en enkel vagn med gasol utanför världens lyxrestaurang och båda klarar sig. Kaos och ordning i en salig blandning, konstaterar hon med ett skratt, fascinerad som hon är över hur allt kan fungera.

"Det hemskaste är nog ändå de som sitter fängslade här under ibland vidriga förhållanden.", säger Anna Stenberg om de situationer hon ställs inför i sitt jobb.

Anna tycker att Bangkok ger en väldigt positiv grundkänsla på samma gång som staden kan stressa henne:

– Man ser till så att man gör det man ska när man är ute för sedan orkar man kanske inte att gå ut igen. I alla fall inte jag. Jag är ju en småstadstjej. Och jag hittar gärna affärer att gå till där man känner igen folk och känns igen, med människor man säger hej till.

Anna ansvarar för Svenska kyrkans diakonala arbete i Bangkok men lägger upp det tillsammans med Erik:

– Om det i ett möte med någon kommer in på trosfrågor och den egna tron så känner jag mig bekväm med det men blir det mer till teologiska frågor ber jag Erik ta de samtalen. Där känner jag mig inte tillräckligt påläst. Om jag till exempel på en sjukhusvisit märker att prästen är behövd så frågar jag den jag besöker om Erik ska följa med nästa gång. Oftast handlar samtalen mer om att hjälpa en människa att stå ut i situationen. Och det är ju min profession.

Vad är det annars för situationer som ni rent allmänt ställs inför i vardagen?

– Vi är för nya i Bangkok för att ännu tydligt kunna se ett mönster här men i Phuket handlade det ofta om pengar. Man har av någon anledning slarvat bort sina slantar, inte haft tillräckligt med sig eller helt enkelt ”druckit upp” dem. Det blev också många stödsamtal, som att man fått ett missfall under semestern, råkat ut för våldtäkt, druckit för mycket eller helt enkelt behöver prata om vad som helst och att bli lyssnad på. Ja, you name it. Allt!

Jag är inte alls så stressad och uppbokad som jag var i Sverige

Det är ofta en hård verklighet som Anna och Erik har att hantera och de möter nästan dagligen svenskar som mår dåligt och många gånger befinner sig i bottenlösa livskriser:

– Det hemskaste är nog ändå de som sitter fängslade här under ibland vidriga förhållanden. Det kan vara ungdomar som på semestern tycker de kan ”röka på lite” och så går det så fel med jättehårda straff som påföljd. Det värsta är väl de som inte får reda på hur länge de ska sitta. Helt fruktansvärt för dem själva men också för deras anhöriga.

Anna och Erik har genom arbetet för Svenska kyrkan fått ta del av många gripande öden.

Och fått vänner för livet.

– Ja, här bor så fantastiska människor, som härliga åttiosjuåriga Irma som kommer till våra tisdagsstunder varje vecka. Irma kom till Bangkok redan i början av sextiotalet, och dessutom då med två små barn. Hemma hos henne kollar vi ibland på japansk sumobrottning tillsammans och har hur kul som helst, berättar Anna och skrattar hjärtligt.

Det blir ofta långa dagar där ingen är den andra lik:

– Ta förra torsdagen som exempel. Då åkte jag ut till ett sjukhus och samtalade med en inlagd där över en kopp kaffe. Besöket tog nästan fem timmar med pendeltåg och taxi. Tillbaka igen så svarade jag på lite mail, gick på ett planeringsmöte på ambassaden om luciafirandet och efter det gjorde Erik och jag en kortfilm till vår Facebook-grupp och det vi kallar vår digitala andakt.

Vad ger det dig att få vara ute och jobba så här?

– Det är ju det med att inte veta hur dagen ska bli. Jag har nu väldigt svårt att se mig gå tillbaka till ett 8-5 jobb. Jag är inte alls så stressad och uppbokad som jag var i Sverige, och det slog mig för ett tag sedan att jag aldrig haft så mycket kontakt med min mamma som efter jag flyttat hit.

Tar du med dig jobbet hem?

Anna funderar lite:

– Det beror på. Oftast har man ”garden” lite uppe. Man har tänkt igenom mötet och vilka frågor som kan dyka upp. Rätt vad det är så blir det ändå något som berör och kryper innanför huden som man funderar på när man kommer hem.

Vi möter fantastiskt spännande människor som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det vi vanligtvis stöter på i Sverige

Anna är noga med att betona att även om arbete i Thailand kan vara tungt och svårt så bjuder vardagen hela tiden på glädjeämnen:

 – Vi möter fantastiskt spännande människor som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det vi vanligtvis stöter på i Sverige. De har så att säga öppnat dörren till sitt äventyr. Och det är långt ifrån alla som det går snett för. Många bor och arbetar som utsända från svenska företag och lever ett spännande och annorlunda liv här, där många reflekterar kring vårt svenska sätt att hantera vår tillvaro på. Kul och utvecklande för dem, också för oss.

Hur är det att både leva tillsammans och jobba ihop, dessutom med hemmet som bas?

Anna fnissar till:

– Att bo och arbeta tillsammans fungerar ofta bra, men risken är att vi lever vårt jobb och vårt privatliv får stå tillbaka.

Minnena från uppväxten och relationen med Västkusten idag blir en nästan surrealistisk kontrast till det som möter Anna i Thailand.

"Vi kompisar badade hela somrarna. Jämt. Och grillade på Mollöns klipphällar på kvällarna när vi blev lite äldre." berättar Anna om uppväxten i Bohuslän.

Redan som ettåring flyttade hon med föräldrarna från Stockholm till Uddevalla.

– Fartygen som pappa var på anlände ofta till Göteborgs hamnar och då tyckte han och mamma att Uddevalla kändes bra. Först bodde vi i lägenhet på Skogslyckan men flyttade snart ut på landet till eget hus i Herrestad.

Där kom Anna att trivas riktigt bra, inte minst för att havet fanns alldeles nära:

– Vi kompisar badade hela somrarna. Jämt. Och grillade på Mollöns klipphällar på kvällarna när vi blev lite äldre. Annars var ”hänget” vid skolan och den lilla kiosken. Där körde vi runt med våra moppar och hade roligt.

”Hemma” i Sverige är numera Åmål men Anna och Erik är ofta i Uddevalla.

– Jag träffar förstås min mamma där och min bror som bor kvar i Herrestad. Där bor också Eriks mamma och syskon. Det blir inte så mycket att vi är i stan men det händer att vi går på Mortens krog för att vara lite sentimentala. Det var ju liksom ett sådant ställe man gick till när man var ung för att ha kul, minns hon och ler.

 Vad betyder Uddevalla för dig?

– Ja känner mig hemma där. Jag hittar ju. Överallt.

 Är stan också en slags trygghet för dig?

– Nä… Den bär jag nog med mig.

Har din karaktär och personlighet ändrats under åren i Thailand?

Anna funderar lite:

– Det är inte lika viktigt med tid längre för mig, fast det kanske har med åldern att göra. Det stör sig barnen på. Jag vill inte längre bestämma ett exakt klockslag. Ja, jag har fått en sådan aversion mot stress. Nu blir det mer typ ”vi ses runt tio i fall det händer något”…

Självklart har både arbetet som assistent och tiden i Phuket satt sina spår på andra sätt men Anna har svårt att riktigt sätta fingret på vad.

– Och det kanske du ska fråga Erik och barnen om, skrattar hon.

Kan du ändå känna en rotlöshet?

– Ja, det kan jag faktiskt göra, men på samma gång är det ju också spännande och ett litet äventyr att fundera på var vi ska bo när vi en dag återvänder. Vi kanske rent av bestämmer oss för att flytta till norra Sverige och ser hur det är att bo där!

Anna vet inte om det blir Uddevalla eller någon annan stad när hon flyttar hem. "Vi kanske rent av bestämmer oss för att flytta till norra Sverige och ser hur det är att bo där", säger hon.

Vad sa barnen när ni fick jobb i Thailand?

Anna skrattar:

– ”Va, ska ni flytta hemifrån!? Det är ju vi som ska göra det!” Fast de säger att de tycker det är bra och att det är roligt att vi är här. Och de har ju varit och hälsat på några gånger.  Det är klart att vi saknar varandra i vardagen nu när vi är så långt från varandra men vi ringer, messar och mailar hela tiden.

Inga barnbarn ännu?

– Nej, då hade jag inte varit här, svarar hon snabbt och ler hemlighetsfullt.

Det är nog inte bara barnen som undrar över hur det blir efter de tre åren i Bangkok, för Annas brinnande upptäckarlust undgår ingen.

– Även om det nog känns som att det blir Sverige igen så skulle jag nog kunna tänka mig ett nytt uppdrag för Svenska kyrkan någon annanstans i världen. Jag stänger inga dörrar. Osvuret är bäst …