Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Kursen är lagd – målet är FN:s säkerhetsråd

Efter åtta år som svensk ambassadör i Schweiz och Liechtenstein flyttar nu Uddevallasonen Per Thöresson till New York. Där väntar ett nytt tungt uppdrag – att leda arbetet som åter ska ge Sverige en plats bland de 15 nationerna i Förenta nationernas säkerhetsråd.

– Jag jobbade i den svenska representationen senast vi var med i säkerhetsrådet och tanken är att mina erfarenheter ska komma till nytta för att vi ska klara kandidaturen. Det är både kul och stimulerande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

– Tiden i Schweiz har varit fantastisk, men att arbeta konkret med en konfliktsituation och ge allt för att bidra till någon fredlig utveckling är starkt och känns väldigt bra.

I omröstningen konkurrerar Sverige om en av två platser för åren 2017-18 med Holland och Italien, och utgången är inte given.

– I FN är vi en trogen medlem som ställer upp när det behövs. Vi har inga dolda agendor och är en bra fredsmäklare. Det är något som talar för oss, säger han.

Det är sommar och på pappret semester, men jobbet finns närvarande på ett eller annat sätt. Så där har det varit under många år sedan han lämnade Uddevalla och en rad händelser förde in honom i en värld och situationer som vi andra dessbättre slipper hantera eller ens tänka på.

Dåvarande statsministern Olof Palme uttryckte en gång i ett meningsutbyte i riksdagen att ”svensk utrikespolitik är inga pajaskonster”. Som en av UD:s ledande tjänstemän kan Per Thöresson skriva under på det.

Det hörs måsskrik ut över Västerhavet. Solen bryter genom molntäcket och vi slår oss ned i utemöblerna framför en gammal kaptensbostad på Väjern, den där lilla pärlan på Sotenäset som så många missar på vägen ut mot populärare Smögen och Kungshamn. Huset har ett fantastiskt läge med båtplatsen på ett stenkasts avstånd.

– Oj, som vi fick leta innan vi hittade det här, säger Per Thöresson och kikar upp mot det genom åren om- och tillbyggda trähuset som varit deras tillflyktsort i tio år.

– Tillbyggnaden behövdes. Kaptenen fick med åren tretton barn, säger han och ler.

Så trångt är det inte längre även om några flyttkartonger just anlänt från Bern där han med hustrun Dorkas samt döttrarna Sanna och Lisa haft sitt permanenta boende sedan 2006 då Per Thöresson utnämndes till Sveriges ambassadör i Schweiz och Liechtenstein.

Men vem är han - och varför ska han leda Sveriges väg mot säkerhetsrådet?

Slumpen spelar en stor roll, men vi tar det väl från när uppväxten och skolgången i Uddevalla klarats av och han via värnplikt och senare jobb som bland annat reseledare i österrikiska Kitzbühel på kort varsel hamnade på handelshögskolan i Stockholm.

Via ett stipendium hamnade han sedan 1986 på praktik i dåvarande Västtyskland och fordonskoncernen Daimler-Bentz i Stuttgart. Det blev två år där han bland annat mötte sin blivande fru som jobbade i samma kontorskorridor. Det blev också två år på amerikanska Andersen Consulting med placering i Stockholm.

En annons i DN blev vändpunkten. UD:s handelsavdelning ville i början av 1990-talet analysera förutsättningarna för ett svenskt medlemskap i EU. UD hörde av sig, men med en inbjudan till ett prov för UD:s diplomatintagning. Han gick vidare, men fick inte gå diplomatutbildningen utan sattes för sina yrkesmeriter som handläggare på organisationsenheten och handplockades sedan som personlig assistent till chefen för politiska avdelningen. Han vikarierade också som assistent till utrikesministrarna Sten Andersson och Margareta af Ugglas. Besvikelsen över att inte ha fått gå utbildningen försvann.

– Egentligen var det en idealisk skola. Att lära sig organisationen och sedan svensk utrikes- och säkerhetspolitik från grunden.

Det gick så bra att han snart flyttades till Wien där Sverige hade ordförandeskapet i den europeiska säkerhetskonferensen och in den hetluft som han inte har lämnat sedan dess.

Kontakten med andra nationer är en speciell konst där regler, seder och bruk varierar med vem som sitter på andra sidan.

– Man måste vara skärpt. Det finns känsligheter som när vissa ord inte får användas. Andra får bara användas i vissa sammanhang. I den här rollen får man också se saker man inte vill se och med tiden blir man förstås lite luttrad.

Inblicken i diplomatin väckte det intresse som senare tog honom vidare.

– Att vara med 1993-1995 och tillsammans med Jan Eliasson, FN:s nuvarande vice generalsekreterare, förhandla fram ett eldupphör i den blodiga konflikten och den etniska rensningen i Nagorno-Karabach, är det mest konkreta fredsbidrag jag gjort.

Knappt tio medlingsresor blev det med skrämmande erfarenheter av helikopterfärder med risk för beskjutning, skottlossning utanför hotellen och inte minst intrycken av allt mänskligt lidande som finns med under hela livet. Det blev ett eldupphör, men ännu 20 år senare pågår förhandlingarna, nu utan svenskt deltagande, om hur den då överenskomna fredsinsatsen ska genomföras. Det är ett litet, men mycket talande exempel på hur tålamodskrävande och frustrerande diplomati kan vara.

Tiden i Wien har påverkat honom mycket liksom möjligheten att lära av Jan Eliasson.

– Han är en fullblodsdiplomat. Det var fantastiskt att få jobba med honom och se hur han förberedde och ledde förhandlingar och hur han mötte konfrontationer.

Under ett besök i säkerhetsrådet 1994 med Jan Eliasson fick han signaler om att nästa uppdrag skulle bli i den svenska FN-delegationen..

– Att få komma till New York och jobba i en världsorganisation var som en dröm, säger han.

Tiden fick en rivstart med den lyckade kampanjen att få in Sverige i säkerhetsrådet 1997-98 som förstås blev två arbetsspäckade år.

I de dagliga uppgifterna ingick inte minst frågorna kring konflikten i Jugoslavien där han också jobbade nära Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt, då utsedd till EU:s medlare och särskilt ombud för FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan.

Eftersom Sverige var en framgångsrik del av FN:s kontaktgrupp för Jugoslavienkonflikten fick Thöresson uppdraget att, inför hans besök, informera Bildt om vad som behandlades. Han ingick också i den grupp som under en av Sveriges månader som ordförandeland i säkerhetsrådet begav sig till konflikthärdarna på Balkan för att skapa sig en bild av vad som skedde.

Precis som för Jan Eliasson hyser han en stor respekt för Bildt.

– Han lever sin dröm. Har du det intresset och kan jobba som svensk utrikesminister och göra det med den entusiasmen. Det är ganska härligt att se.

Hans diplomatiska förmåga formades förstås i New York, men I uppdraget ingick också att representera Sverige i arbetet med att reformera säkerhetsrådet, att hålla i delegationens administration och budget samt sköta presskontakterna.

Hans arbetsinsatser väckte en annan svensk utrikesministers uppmärksamhet.

– Det var 1999 och jag blev uppringd av Anna Lindh och jag trodde väl att hon ville gratulera till en förhandlingsframgång, men istället ville hon att jag skulle komma och jobba för henne.

Det blev början på ett gott och spännande samarbete.

Per Thöressons uppdrag blev att organisera, skala ner och förenkla arbetet runt utrikesministern och därmed tillbaka där hans tid på UD började om än med betydligt större befogenheter och ansvar när det var i rollen som utrikesministerns närmaste rådgivare.

– Hon imponerade oerhört på mig. Hon förändrade ett gubbvälde som dittills präglat verksamheten på UD.

– Hon såg alla medarbetare och var en fantastisk människa, chef och manager med ett tänk som inte är särskilt vanligt inom diplomatin.

Arbetet var alltså fortsatt stimulerande, men också slitsamt och ambitionen var att då, 2002, hitta något lugnare och ett jobb på generalkonsulatet i Hamburg dök upp. Istället slutade det med att han utsågs till ny expeditionschef, högste opolitiske tjänsteman på UD.

– Jag slog ifrån mig och sa nej två gånger, men när utrikesministern säger att ”du måste” finns det förstås ingen annan väg och jag kan inte säga att jag ångrat det en sekund.

Arbetet med att göra departementet till en modern organisation kunde fortsätta med inriktning på större öppenhet, förbättrad personalpolitik och ett omfattande värdegrundsarbete med fokus på etik, transparens, integration och kreativitet.

– Det hände mycket positivt de där åren, säger han.

Men tragedin skulle slå till. I september 2003 skulle det folkomröstas om införandet av euron.

– Just det, säger han och hans ansikte och röst får ett tydligt drag av sorg när han tänker tillbaka på den där dagen.

Som expeditionschef hade Per Thöresson fortsatt nära kontakt med Anna Lindh och på eftermiddagen 10 september träffades de båda på för ett kort möte.

– Hon var på väg till NK och jag sa lycka till inför kvällens tv-framträdande. Hon var aldrig jättepersonlig, men då fick jag en kram.

Thöresson satt i ett möte när det plötsligt kom besked om att utrikesministern hade knivhuggits i armen, men att det inte var någon fara.

– Jag avbröt ändå mötet och vi upprättade en krisstab innan jag begav mig till sjukhuset där jag blev kvar hela natten.

Tidigt på morgonen fick de chockbeskedet. Anna Lindh var död.
– Det tog mig hårt, en chef och nära vän. Det var tungt på så många plan.

Det gavs inte mycket tid till sorgearbete just då. En ny utrikesminister skulle tas om hand, minneshögtider skulle planeras, utländska dignitärer skulle tas om hand.
Men sorgen kom i kapp honom sedan.
– Det gjorde den. Det var sorgligt. Det var riktigt sorgligt, säger han tyst och tittar ned i bordet.

Ett år passerade, en ny yrkesmässig jobbig höst var över och Per Thöresson med familj åkte till Väjern för att fira julen 2004 och, inte minst, vila ut.
– Jag var trött och sleten, säger han med bekant Uddevalladialekt.
Inte bara efter ett tufft år utan efter en tioårsperiod som inte givit mycket tid för återhämtning.

Lite visste han då att en naturkatastrof drygt 9000 kilometer därifrån strax skulle skaka om världen och bli hans primära fokus i över ett år.
Alla överraskades av tsunamin, även UD och myndigheten fick ta emot kritik för hanteringen av de stödinsatser som Sverige gjorde. Som högste tjänsteman blev Per Thöresson den som fick svara för UD:s arbete och bland annat vittna i ett tv-sänt förhör i riksdagens konstitutionsutskott.
– Det var en fruktansvärd händelse. Utredningen visade att ingen dog på grund av att vi reagerade sent, men det tog för lång tid att få hem folk. Vi lärde oss av det som hände, organiserade arbetet på ett annat sätt och är bättre rustade idag.

När det dök upp en möjlighet att 2006 få bli ambassadör var hans önskemål Schweiz och så blev det också. Tiden i Schweiz var i huvudsak mindre dramatisk än de föregående åren, men inte på något sätt händelsefattig.
– Inte alls. Myndigheten ska skötas, regeringen ska hållas informerad och vi har genomfört en rad viktiga projekt, bland annat en svensk handelskammare som blivit framgångsrik.

Vid sidan om ambassadörsuppgifterna har han också anlitats som ombud av utrikesminister Carl Bildt när det gällde att etablera och vinna stöd för ett fredsprojekt, ett europeiskt institut för fred. Nu är det etablerat i Bryssel med åtta nationer som hittills anslutit sig.

Hans erfarenhet av det mediala strålkastarljuset vid tsunami-frågan kom dock väl till pass tidigare i år kring försäljningsturerna runt det svenska stridsplanet Jas. Regeringen, och Per Thöresson i rollen som ambassadör, kritiserades i så väl svenska som schweiziska medier för innehållet i hemliga dokument som gjordes offentliga i svenska medier.
– Jag får egentligen inte kommentera innehållet i hemliga handlingar, men tanken var förstås aldrig att dessa handlingar skulle vara till allmän beskådan, utan var arbetsinstrument, främst för dem som skötte förhandlingarna med Schweiz.
– Jag känner mig trygg i att jag gjorde mitt jobb som ambassadör och den tolkningen gjorde även min chef, utrikesminister Carl Bildt, konstaterar han.

Vår eftermiddag tillsammans går mot sitt slut. Huset har sakta fyllts av den ljuvliga doften av Dorkas Thöressons fiskgryta som ska serveras kvällens middagsgäster, bland andra Pers 95-åriga mormor Asta.

I slutet av augusti är det dags för nya utmaningar. Till dess ska batterierna laddas – och det gör han gärna i sin träklädda ögonsten, jullen Magda II.
Ombord och en bit utanför Väjern omfamnas vi av havsdoft, bedövande vackra synintryck och motorns hypnotiserande dunkande. Allt skapar en svårslagen frid och lyckokänsla som tydligt strålar från Per Thöressons ansikte.

Kontrasten med livet i New York kan tyckas enorm, men för Per Thöresson innebär ytterligheterna att få det bästa av två världar under den märkliga och spännande resa som livet har givit honom.
– Det är resan som är målet, konstaterar Dorkas Thöresson och ler mot sin man som ler tillbaka och nickar instämmande.