Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Lämnades med hjärnblödning

För ett år sedan drabbades Arne Karlsson av en kraftig stroke. Men i stället för att ta honom till akuten ordinerade ambulanspersonalen två värktabletter – och ringde efter taxi.

– Jag kommer ihåg att jag fällde en hel del stora björkar runt staketet. Skördarna var med och puttade på träden samtidigt. Och det var fruktansvärt stora tallar som jag fällde, det minns jag också. Det är väl det sista jag minns.

När Bohusläningen besöker Arne och Carina Karlsson i hemmet i Färgelanda har han återfått talförmågan, och varje dag kämpar han med att kunna gå och äta på egen hand. Dagen innan klippte han gräset själv för första gången på ett år.

För ett år tidigare låg Arne nedsövd efter en kraftig hjärnblödning, och enligt Carina var chansen att han skulle överleva bara 50 procent. Men trots att tiden innan man får vård är en av de saker som har störst betydelse för utgången efter en stroke, dröjde det nästan fem timmar efter larmsamtalet innan Arne ens kom till akuten.

Allt hände i mitten av april förra året. Arne, som då var 58 år, arbetade som skogsarbetare för Moelven, där hans uppgift var att ta ner de allra största träden – de som var för stora för att tas ned med skogsmaskin. Hans sista minne är att han arbetade på platsen där de i dag håller på att anläggas en ny fotbollsplan i Färgelanda.

Efter det var han för första gången i sitt liv sjukskriven från jobbet i en vecka. Men lördagen den 23 april föll han plötsligt ihop på golvet mellan soffan och tv:n, berättar Arnes fru Carina. Av de journaler som Bohusläningen tagit del av framgår att hon ringde SOS när klockan var 17:00, och att ambulansen var på plats knappt en halvtimme senare.

– Jag tänkte att nu ska vi till Näl direkt, jag hade tagit på mig och var färdig att åka. Men det blev ju inte så, då ringde de efter sjukresa istället. De kollade väl blodtryck, och jag vet inte vad de gjorde mer. Och så fick du två värktabletter, säger Carina.

Själv har Arne inga minnen från händelsen, och han minns heller inte att de frågade honom om dagens datum. En fråga som Arne inte kunde besvara.

– Han sa ju helt fel både på månad och år och alltihopa, säger Carina.

Men exakt vilka undersökningar ambulanspersonalen genomförde vet vi inte. Den journal som ska dokumentera deras arbete är nämligen så gott som tom på innehåll. Det enda som finns med är de uppgifter som förs in automatiskt – vilken tid de var där, hur länge de stannade och vilken prioriteringskod de ansåg att Arne skulle få.

När SOS Alarm skickade ut ambulansen var det med prioriteringen "förtur: brådskande". Men väl på plats gjorde ambulanspersonalen en helt annan bedömning. Istället för att ta med Arne till Näl beställde de en sjukresa till Bäckefors jourcentral. När taxin kom hade de redan åkt.

Väl i Bäckefors gjordes dock en helt annan bedömning av Arnes tillstånd. Efter att ha blivit röntgad fick han åka ambulans till akuten på Näl, den här gången med färgkoden orange vilket är den näst högsta prioriteringen, där patientens tillstånd bedöms som akut.

När Arne kom fram till Näl var klockan 21:39. Det hade då gått 4 timmar och 39 minuter från det att Carina ringt 112.

Det första minne han har efter stroken är att han befinner sig på en rehabiliteringsavdelning på Uddevalla sjukhus. Första tiden kunde han inte prata ordentligt, och inte ta sig ur rullstolen.

– Jag kommer ihåg att jag var väldigt deprimerad. Varje kväll när jag gick och la mig hoppades jag att jag aldrig skulle vakna mer. Det kommer jag ihåg. I och med att jag har förlorat så mycket av det gamla livet, om man säger så. Men nu känns det ju bättre. Jag kan gå lite, jag är ute varje dag och tränar, säger Arne Karlsson.