Emma Mosslemani, 35 år, har precis börjat jobba efter julledigheten. Det är dags att dra igång verksamheten på Studieförbundet Vuxenskolans språkcirklar igen. I lokalerna på Dalaberg råder ett till synes lugn, men det är bedrägligt. Hit kom Emma för fyra år sedan och många är de elever som fått grunderna i svenska språket tack vare henne och hennes kollegor.
–Nu är vi en och halv tjänst som har hand om 140 personer. Då gäller det att ha ordning och reda. Men det gillar jag, säger hon.
På väggen vid arbetsplatsen hänger ett stort ark med ett tecknat porträtt och olika nedskrivna egenskaper som kreativ, glad, omtänksam, skönsjungande. Och det stämmer väl in på Emma. Född och uppvuxen i Sveriges regnigaste stad, Borås, där hon gick musiklinje på gymnasiet.
–Sen sökte jag in till olika skolor, främst med musikalinriktning, men det var svårt att komma in. Så jag tog en sväng om London i stället, för att jobba som aupair.
Och det var där hon träffade sin blivande man Mohamad. I köket i huset där hon hyrde ett rum.
–När vi fick vår son, som är 11 år i dag, kände jag att jag ville komma närmare familjen och övertalade honom om att vi skulle flytta till Sverige. Vi kom i februari, snön låg meterhög, och han hade aldrig varit i Sverige, så det var nog en smärre chock.
Efter en tid i Borås flyttade familjen till Uddevalla år 2008, där Mohamad köpt en pizzeria.
–Jag hade aldrig varit i Uddevalla, kände ingen och det var väldigt ensamt först. Sedan föddes vår dotter och sex veckor gammal tog jag med henne på sångstund i öppna förskolan. De kompisarna jag träffade där umgås jag fortfarande med.
Även om det inte blev någon musikalutbildning har hon aldrig släppt sången och musiken.
–Det är min stora passion. Inte så att jag någonsin har önskat bli en stjärna.Numera sjunger jag i kör i Dalabergskyrkan, rena glädjeboosten. Jag har ett projekt på gång, att starta en internationell kör. Sång och musik är ett bra sätt att lära sig svenska på. Men jag hoppas att även infödda svenskar vill vara med.
Och att bo i London utan att gå på musikal, nej det finns inte. Emma var en flitig besökare.
–En dag på min lunchrast sprang jag på Peter Jöback. Min stora idol. Men jag kom mig inte för att säga något, tänkte bara Gud vad kort han är. Sen ringde jag mamma på en gång och berättade.
Mamma som blev ensam med Emma och hennes två yngre bröder, när Emmas pappa hastigt avled för 16 år sedan.
–Det var tufft. Samtidigt ville jag till London, och jag vet att pappa hade velat det. Ändå kändes som ett svek mot de andra i familjen. Det blev kanske lite av en flykt.
Kanske sak samma med matmissbruket som Emma fastnade i. Att äta blev hennes liv.
–Det var som ett levande fängelse, och det tog sex år innan jag bestämde mig för en operation. Ska du banta bort fem kilo går det ganska snabbt, men 60-70? Då är det en lång väg.
När man träffar Emma är det svårt att förstå att hon som är så fylld av energi och glädje, har haft ett liv med svarta stråk.
–Jo, jag är en glad och inspirerande person nu. Och mitt jobb är fruktansvärt roligt, men jag måste vara på topp hela tiden, oavsett vilka kunskaper deltagarna har i språket. Vissa cirklar ger mer energi och då gäller det att spara den.
Om fem år då, var ser hon sig själv då?
–Jag hoppas att jag är kvar här inom studieförbundet, men då har jag kanske tagit ett nytt steg. Jag vill uppåt och framåt.
Och de egenskaperna som krävs för att lyckas, de har hon.
Emma om...
Att var muslim: Jag gör ingen stor grej av det, först och främst är jag Emma. Jag lever efter värderingarna att vi ska ta hand om, och vara goda mot varandra. Ibland har jag slöja på mig, det beror på i vilket sammanhang jag befinner mig.
Musik: Allätare, men svag för musikaler som Miss Saigon och Phantom of the opera.
Att ladda batterierna: När jag varje dag går hem till Skogslyckan, det tar 20 minuter, då pluggar jag in musik i öronen.
Sin arbetsgivare: När andra backar, när samhället backar, då ökar vi. Den här verksamheten har kostat i flera år, men efter uppdraget från Migrationsverket kan vi köra vidare utan förlust.
