– Att få leda en gudstjänst är en av de mest meningsfulla uppgifterna för mig som präst, säger Martin Wallström. Att få vara rösten och instrumentet som förmedlar det människor vill ha från den Gud de behöver.
En from mormor och ett långvarigt ungdomsarbete inom kyrkan. Det ledde fram till att Martin Wallström till sist valde att utbilda sig till präst. Det blev en naturlig utveckling. Men han fick lova sin farmor att bli en snäll präst. Hon hade andra erfarenheter med sig i sitt bagage.
– Jag insåg till sist att man inte kan vara ungdomsledare hur länge som helst och bestämde mig för att försöka bli präst, säger Martin och skrattar.
Det var under gymnasietiden som Martin fick ett äkta intresse för kyrkan. Efter att ha varit en hängiven socialist blev intresset för tron allt större. I stället för att bli lärare, som han tänkt sig, blev han praktikant i kyrkan. Så 1992 tog han steget till vuxenvärlden. Han genomgick ett prov, en så kallad antagningskonferens för att se om han var lämplig som präst.
– Jag fick beskedet att det verkade vara möjligt, säger Martin. Och 1996, i mitten av januari, var jag klar.
Han pratar om sitt yrke med värme och glöd. Talar om nattvarden som det största. Där han ser mötet mellan människor och den Gud han tror på.
– Den helige möter det heliga i en människas djup. Det är häftigt att få vara med och förmedla detta, säger han.
Vi träffas i Dragsmarks lilla kyrka. Det är söndag och en väldigt speciell söndag i den här kyrkan. Församlingarna Dragsmark, Bokenäs, Högås och Skredsvik har slagits samman till Bokenäsets församling. För att fira sammanslagningen har man en extra högtidlig gudstjänst där ett nytt processionskors ska bäras in och ställas på altaret som ett altarkors. Ett skrin med dokument och en gammal bibel symboliserar också sammanslagningen.
– Det kan tyckas tråkigt att man slår ihop församlingarna, men jag ser det som något nytt. Ett nytt steg i historien, säger Martin.
Kyrkbänkarna fylls snabbt och denna speciella söndag delar Martin arbetet med komminister Kjell Svensson. Ett 50-tal gudstjänstbesökare kommer. Och det är ovanligt många. Martin vet hur det är att predika för en handfull åhörare.
– Man får aldrig känna att det är tråkigt. Det gäller att få fram känslan att idag är det vi som är här tillsammans med Gud. Nu är vi här, Gud är här, nu kör vi.
Höjdrädd Martin är, som i Hasse Alfredsons monolog, en modern präst. Han väljer att inte hålla sin predikan från predikstolen.
– Jag går aldrig upp i predikstolen. För mig står det för maktkyrkan. Jag tror på den Gud som är bland oss människor. Och dessutom är jag höjdrädd, säger Martin och skrattar. Så det känns bättre att stå nere på golvet.
Predikan är inget hastverk. Den här veckan började han redan på måndagen med att titta på texten, började skriva, filade och tänkte. Lördag kväll skrev han ut det som var tänkt att bli söndagens predikan.
– Jag jobbar med texten och efter ett tag brukar jag komma till en gräns där jag inte skäms längre. Sedan jobbar jag ett tag till och då kommer jag till den gräns där min fru inte skäms för mig.
Och trots att Martin jobbar flera dagar med sin text blir det inte den predikan han tänkt sig när han står där i kyrkan. Texten handlar om Moses, hur barn dödades och den etniska utrensningen.
– Texten tog mig så, att den förändrades helt i början, säger Martin efter högmässan. Men förhoppningsvis tycker han som har hand om det, att det var okej. I detta gudomliga sammanhang kan man bli drabbad och att orden inte blir de man tänkt sig.
Lättrörd Han berättar att han är så lättrörd att det hänt att han fallit i gråt under sina predikningar.
Att en av konfirmanderna den här söndagen valde att lägga sig ner och ta en tupplur under predikan skrattar Martin mest åt.
– Ja, ja. Om barnen dog där i Egypten tänkte jag att hon han väl få sova i fred en stund.
Efter högmässan är det kyrkkaffe i hembygdsgården intill. Dagen till ära serveras det både smörgåstårta och kaffe med kaka. Det hör inte till vanligheterna. Annars brukar kyrkkaffet serveras i vapenhuset, så kallat bänkkaffe.
– Men någon gång om året har vi kyrkkaffe här i hembygdsgården och vi tyckte det passade bra den här söndagen, säger Martin.
