Att i dag utan vidare publicera namn och detaljer som kan identifiera personen strider mot pressens egna etiska regler.
På 1800-talet var pressetik ingen större fråga, tidningarna innehöll helt enkelt inte så mycket sådant material som var relevant att diskutera i de termerna, konstaterar Lennart Weibull.
År 1900 skrevs de första etiska reglerna av Publicistklubben i Stockholm. Nu manades till försiktighet med att namnge personer som kunde bli benådade.
Annars var det fritt fram att berätta allt. 1923 beslutades om nya regler, men effekten var begränsad. De många detaljerna i 20-talets Bohusläningen är därför typiska för sin tid. Lennart Weibull har studerat Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter år för år.
"Inget förbarmande med misstänkta mördare"
– Misstänkta mördare hade man inte något förbarmande med. När vi har gått igenom 1920-talet i GP och DN har vi sett att det publiceras namn i omkring 80 procent av fallen när det gäller misstänkta för mord. Men även i GP och DN var man mindre benägen att namnge även misstänkta mördare om personen fanns i utgivningsområdet, säger han.
Fram till 1960-talet går utvecklingen mot att allt färre namnges. Samhället spelar här en viktig roll. De nya publicistiska reglerna från 1923 hade en nära koppling till förändringar i rättssystemet. Till exempel gäller försiktighet med att namnge personer som fått villkorlig dom, liksom unga.
– Botten i GP och DN nåddes 1980 när ingen fick namn i samband med stöld och häleri. För mord var det något mindre än 20 procent som namngavs.
– På 1990-talet verkar det har blivit litet vanligare. Men tyvärr har vi inga systematiska studier av det senaste decenniet. Något fler namnges, man tänker "har han gjort det kan han stå med namn", men det är inget mot hur det var för 100 år sedan.
Kluven inställning
Pressetiken följer delvis två parallella spår, dels hur långt man kan gå med offentliga personer i privatlivet och dels hur långt en enskild privat person ska uppmärksammas i offentligheten. Den person som kallas kulturprofilen är ett bra exempel på kluvenheten, enligt Lennart Weibull.
– Vissa medier har bestämt att han är offentlig och spelar en så viktig roll till exempel för Svenska akademin att namnet ska publiceras, medan andra resonerar att det är en privatperson och inte finns skäl att hänga ut med namn innan domen har kommit.
"Pressetik tas på stort allvar"
Lennart Weibull menar att de pressetiska frågorna tas på stort allvar av de stora medierna i Sverige. Det hindrar inte att han tror att det kommer att bli fler namnpubliceringar i framtiden.
– De etiska reglerna har stark förankring hos allmänheten. Men samtidigt är man ofta benägen att tycka att offentliga personer ska namnges medan man är restriktiv med privatpersoner. Det är möjligt att offentliga personer kan få tåla mer. I andra länder är det mycket mer vanligt, och när det är vanligt blir det heller ingen stor fråga.
Fakta: Pressetiska reglerna
I korthet går de 17 pressetiska reglerna ut på att
ge korrekta nyheter,
var generös med bemötanden,
respektera den personliga integriteten,
vara varsam med bilder,
höra båda sidor och
vara försiktig med namn.
(Källa: Pressens opinionsnämnd)
