Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/10

Tomten var svag för både öl, vin och tobak

Tomten har förändrats genom seklen. Men de yngre tomtarna, de som bara är 200-300 år gamla, sägs fortfarande leva kvar i skogarna vid Tisselskog, Kroppefjäll, Kynnefjäll och Nössemark i Dalsland. Härifrån arbetar de också över Bohuslän på julaftonen.

Vi har försökt faktakontrollera uppgifterna med bland andra chefen för Nordiska tomtemuséet, Sten Torstensson i Mellerud, som uppger att han sedan barnsben haft kontakter med tomtar och vättar i skogarna i norra Dalsland.

Hans intresse för detta väsen ledde till en samling porslinstomtar med sådan omfattning att de i dag utgör en stor del av muséets utställning på flera tusen tomtekopior. De finns i gips, i porslin, i vax och terrakotta och kommer från Sverige, Norge, Tyskland, USA och till och med från Japan.

Så vad ska man tro? Varför avbildar man och gör figurer av en gubbe med skägg om han inte funnits? 

– Det är klart att han finns. Och figurerna från så många håll i världen är ju ett bevis på, att tomten existerat inte bara här i Dalsland och Bohuslän sedan urminnes tider, utan faktiskt i stora delar av världen.

Det säger Sten Torstensson, som också visar upp andra jultraditioner och gamla föremål i museét.

Men hur är det egentligen med Tomtens historia? Varifrån kommer han och varför fanns det ingen Tomtemor under flera hundra år – i varken sägner, böcker eller historieberättelser?  Och varför heter han just Tomten?

Frågorna är många. Och Sten har svaren.

– Den sista frågan är enkel att svara på. Den skäggige personen heter tomten därför att det är han som sköter tomten, på gården. Det gör han än i dag på en hel del ödegårdar långt in i de djupa skogarna, dit skogsbolagens maskiner ännu inte hunnit komma. Sedan har tomtemor alltid haft fullt upp, med att ta hand som smånissarna och att laga mat, förklarar tomteexperten Sten Torstensson.  

– Problemet är att trafiken, tågen och oljud från samhällen har tvingat tomtarna längre och längre in i skogarna. Dit kom jämställdheten sent. Dessutom har tillverkningen av barnens leksaker blivit avancerad även för tomtar, vilket gör att de fått bekymmer, förstår man, säger Sten Torstensson.

Hur förstår man det?  

– Jo, när väderförändringar minskat snömängderna vintertid, har tomtarna fått bekymmer med häst och släde. De får själva bära fram de moderna och allt tyngre elektroniska leksakerna ur skogarna. Det har tid och har förlängt Tomtens arbetsår.
– Tomtarna har inte alltid levt ett sunt liv. Om du ser på alla figurerna här i museet, säger Sten Torstensson, så är det väldigt många tomtar som röker pipa, dricker öl och vin och vilar sig. Det levernet har troligen ökat tomtemors arbetsinsatser på alla fronter.

Jag har också hört att det bor tomtar på Nordpolen och att det är där som massor av tomtenissar har sina verkstäder. Vad tror du om det?

– Enligt många rykten som vi i branschen hör, är detta helt korrekt. Men nu talar du om den amerikanska tomten, Santa Claus, som många barn där borta i Amerika idag blandar ihop med Coca Cola-tomten. 

Han kom till när kommersialismen tog sig an tomten. Cola-tomten är tjock och röd och snäll och gör sig bra på bild. Och viss släktskap kan han säkert ha med vår riktiga Nordeuropeiska tomte. Men det kan vara värt att nämna, för alla oss som tror på den riktiga tomten, att jultomtens röda kläder är ett plagiat av helgonet Sankt Nikolaus.  
När Thomas Nast, 30 år innan Coca Cola ens tog sig an Jultomten, illustrerade en barnbok, hittade han på att tomten lever på Nordpolen. Då hamnade den amerikanska tomten där och eftersom det är långt till barnen i Nordamerika därifrån fick han en flygande släde med renar. 

– Annars skulle han ju knappat hinna fram till julafton, eller hur? Det släpet med renar ser vi för övrigt på Kalle Ankas Jul på TV.

Och danskarna tror att "Julemanden" bor på Grönland och i en del av Finland menar man att han "Julgubben" bor på fjället Korvatunturi i nordöstra Finland. Andra finnar menar att han hör hemma i Rovaniemi, där man till och med försökt få EU-sanktion på att Rovaniemi är jultomtens hemort.

Så varifrån tomten kommer finns det alltså många "sanningar" om. Men människor verkar alltid har önskat att tro på någon eller något väsen och med ökad internationalisering har sedan olika tomtetyper smält samman. 

I boken "Julen förr i tiden" berättar Ebbe Schön, som själv är från Bohuslän, att vår tids moderna tomte med röd toppluva, stort vitt skägg, röd långrock och fullproppad julklappssäck troligen är en ättling till helgonet S:t Nikolaus, som länge delat ut julklappar på kontinenten. 

Nikolaus infördes i Sverige på 1860-talet genom jultidningar och julkort. Senare ökade hans popularitet av Jenny Nyströms tomtebilder som spreds på 1880-talet.
– Ja, det är nog riktigt. Men den tomten har inte så mycket med vår ursprungstomte här i Dalslandskogen att göra. Den tomten var från början liten och grå och fanns ute på gårdarna året runt och kunde vara ilsken rent av. Förr var det därför viktigt att hålla sig väl med honom och gärna muta honom med gröt utställd på farstukvisten, berättar Sten Torstensson.

– På sina håll kallade man gårdstomtarna för vättar. När en del av dem började göra presenter vet vi faktiskt inte. Men med tiden blev de helt olika tomtar - vättarna och presenttomtarna - säger Sten och visar ett stort urval av terrakottatomtar från Tyskland, Sverige, andra nordiska länder och Japan, som exempel på tomtens utveckling och förvandling.

Om tomtens anpassningsförmåga berättar etnologen Elisabeth Corsander på Bohusläns Museum i Uddevalla. Hon är också expert på forna tiders julfirande och håller till och med föreläsningar om hur man firade julen förr i tiden - och då ofta ur Bohuslänskt perspektiv.

I Bohuslän fanns det skeppstomtar och båtnissar, vilket kan förklaras med att mycket av landskapets näringsliv bygger och byggde på båttransporter och fiske. "Tomten är ett av de väsen som med säkerhet har förankring i hednisk tradition", skriver Ebbe Schön sin bok "Julen förr i tiden". 

Han menar att tomten inte alls kom traskande över gärdena med en säck på ryggen en enda gång om året, utan att han hade både svårare och viktigare uppgifter, som att kontrollera arbetet och garantera gårdens välgång. Hur detta stämmer med tomtesläkten i Dalsland som vi här berättat om är oklart.

– Klart är, hur som helst, att vår nuvarande tomte har lånat drag från både engelska och tyska förebilder, säger Elisabeth Corsander.

Kärt barn har många namn: Tomtegubbe, tomtenisse eller tomtkarl är bara några av dem. För många år sedan berättades det i Uddevalla, att man en julafton såg fem tomtar med släde i Ture Dalar, bakom Tureborg, där barnen åkte skidor på 1960-talet. Det påstods också att tomten varit i Kapelle och matat hästarna på Emaus. Det skulle ha skett under flera jular i följd på 1970-talet.

Den här julberättelsen avslutas med att vi undrar om intresset för Jultomten, trots alla historier, ändå börjar avta? Nordiska Tomtemuséet i Mellerud har noterat något färre besökare i några år. Vd för museet, Sten Torstensson, menar dock att det kan vara "normala förändringar", 

– Tomten har ju alltid funnits och kommer alltid att finnas.