Det har gått 70 år sedan, men John "Kållebråten" Olsson minns allt kristallklart. Vi träffas på Backamo. Det är duggregn i luften och lite ruggigt. Men det är svårt att föreställa sig dramatiken som utspelade sig här för exakt 70 år sedan.
John Olsson berättar hur lägret var fullt av tyska soldater som kommit till Sverige under kriget. Det var soldater som stridit för Nazityskland men som flytt till Sverige. Soldaterna placerades på några av de fyra interneringslägren i Sverige, Ränneslätt utanför Eksjö, Lagerlingen på Gotland, Grunnebo mellan Uddevalla och Trollhättan samt på Backamo. Det var de tyska krigsfångarna som John "Kållebråten" och hans kamrater skulle vakta. Ingen fick lämna lägret, mer än när de utförde sitt dagliga arbete på flygfältet intill.
John säger att han och hans kamrater informerades om ett det var ett farligt uppdrag. Officeren som tog emot gruppen sa: "Ni ska vara på er vakt för ni skall veta att dessa soldater har varit med i kriget kanske fyra fem år och de är farligare med spaden än vad ni är med k-pisten".
John berättar att man som vakt inte fick tala med tyskarna i lägret. Han kommer inte ihåg exakt när uppdraget började, men minns tydligt att oron i lägret ökade. De började förstå att något skulle hända dem.
–En dag fick de troligen reda på att de skulle till Ryssland, säger John.
Han berättar att arbetet avstannade och tyskarna började kasta stenar på stakkäpparna. När de sedan skulle marschera hem till lägret började de gå i otakt och hånskratta åt John som var satt att hålla vakt på en plutons hemmarsch.
–Jag gjorde tecken åt dem att gå i takt, men de hånskrattade åt mig. Då visade jag dem tydligt att jag osäkrat min k-pist och då gick de i ordnad marsch igen.
Lägret var välbevakat med vakttorn med en kulspruta monterad och taggtrådshinder runt området. Det var stora strålkastare monterade vid området för att ingen skulle kunna gömma sig i mörkret.
John berättar att en dag fick de internerade besked att utlämningen till Ryssland var uppskjuten och det jublades i lägret efter beskedet. Ett nytt hopp hade tänts. Det var stor fasa för tyskarna att de skulle överlämnas till Ryssarna. De förstod att det skulle vara en mardröm i deras läger, som krigsfångar. Men glädjen var kortvarit i lägret. Några av fångarna började hungerstrejka. John berättar att det kom fram några av fångarna och ställde sig framför dem och gav tecken om att få bli skjutna.
–De pekade mot hjärtat och huvudet. Det var hemskt, säger han.
Men det var bara början på hemskheterna han skulle få uppleva. När utlämningsbeskedet nådde lägret i Backamo utbröt det panik. John har skrivit ner sina minnen och han berättar om en doktor Scharlow som hade gett en ubåtsmatros order att med en skapslipad yxa hugga av honom ena benet.
Bohusläningen skrev naturligtvis om det som hände på Backamo de här dagarna för 70 år sedan. Det är fruktansvärda berättelser med rubriker som Blodig morgon på Backamo och Döden kastar nu sin skugga över Backamo. Där beskrivs händelserna som en fullkomlig självmordsepidemi bland internerna, hur 16 man skadade sig själv med glasskärvor, stenar, vedträd och andra föremål de kunde komma över.
"I officersbaracken flöt blodet i strömmar på golvet. Rop och skrik överallt."
Det var desperationen över att bli utlämnad till Sovjet som gjorde att fångarna hellre offrade en hand, en fot eller sina knän. De förstod att ett fångläger i Sovjet skulle vara ännu värre.
John Olsson beskriver händelserna den 30 november med att det redan klockan 05.00 blåstes revelj i lägret. Ett par officerare gick runt i baracken och meddelade att transporterna skulle äga rum samma dag.
–Vi som hade vakt stod i vakttornet och såg polis och militär rucka in på lägret samtidigt som bussar körde in.
Han berättar att oberlleutnant Werner Weideling tog sitt liv genom att hänga sig på vinden i det gamla sjukhuset.
–Han hade drabbats så hårt under kriget. Hade förlorat både föräldrar, hustru och barn. Han hade varit en trevlig ung man som fått för mycket sorg och inte orkade längre, berättar John Olsson.
Några lyckades fly, andra hade kunnat gömma sig i lägret. I Bohusläningen beskriver hur två interner hade grävt ner sig i jorden under en barack och hålet i trossbotten hade sedan spikats igen av någon medhjälpare. Det var kallt och trångt i den lilla hålan i marken och de hade inte någon mat och ingen möjlighet att uträtta sina behov. När de till sist hittades var de i mycket dåligt skick.
Sex andra interner hade grävt en ganska djup grop där de hade tagit med sig proviant för att kunna stanna en längre tid. De var i bättre skick än de två som hittades under baracken.
Lägret söktes igenom mycket noga och till sist var alla tyska fångar hittade och sändes till Sovjet där de hölls som krigsfångar i åtskilliga år.
John Olsson var själv med och sökte efter tyskar som gömt sig i lägret. Det gjorde också att han fick se mycket av det elände och tragik som utspelade sig.
–När den sista internen lämnat lägret var vårt uppdrag slutfört och vi kunde återvända hem till Uddevalla, säger han.
John Olsson säger att han har klara minnen av det som hände de där dagarna på Backamo. Han har varit noga med att teckna ner sin berättelse och han åker även runt och föreläser om sina upplevelser.
–Det är viktigt att man inte glömmer det som hände, säger han. När jag berättar kommer folk fram och undrar om det verkligen är sant, att någon sådant har hänt här, i Sverige.
Att man som människa förändras efter så dramatiska upplevelser, menar John Olsson är självklart.
–Vi hade sett förtvivlade människor som till och med stympat sig själva för att inte bli utlämnade, säger han. Det är klart att man påverkas.
Det blev en lite längre ledighet för John Olsson och hans kamrater. John berättar att han fick permission för att åka hem och fira jul.
–Juldagens morgon satt jag i min hembygds kyrka i Lane Ryr och hörde julevangeliet om fred på jorden och hörde de vackra julsångerna med mina tankar var långt bort, hos de stackars tyska internerna som var långt bort från sina nära och kära.
Och när han besöker Backamo så här 70 år efter de dramatiska dygnen han fick uppleva här i sin ungdom blir han både rörd och tagen av känslan.
JO Rune Hasslöf, före detta officer och historiekunnig, speciellt när det gäller Bohusläns historia, berättar att det fortfarande finns ett stort intresse bland anhöriga till de Tyska fångarna. Så sent som i förra veckan fick JO Rune Hasslöf ett mejl från en man som sökte uppgifter om sin far och dennes tid på Backamo.
–Det är ett mycket större intresse än man kan tro, säger JO Rune Hasslöf, som själv skrivit mycket om Backamo och det som hände där. Det känns alltid bra när man kan hjälpa anhöriga att hitta uppgifter om det som hände.
Tidigt på morgonen den 30 november 1945 kördes bussar fram och militärpolis rusade in på Backamo förläggning för att utlämna 1200 tyskar till Sovjetunionen och det ockuperade Tyskland. Tåg stod klara och väntade i Ljungskile.
Trots överraskningsräden mot förläggningen hann 200 tyskar ändå stympa varandra innan militärpoliserna satte stopp. Officerarna, det fanns totalt 110 varav en general, var mycket aktiva i stympningen.
De desperata soldaterna stympade sig själva för att inte utlämnas. En av dem körde in en blyertspenna i ögat; andra högg av sig fingrar.
Av de 1200 tyskarna skickades 300 till västockuperade Tyskland och 900 till Sovjetunionen. Efter 10 år i Sovjetunionen återvände de 400 som fortfarande var vid liv från Sovjet
