Få vet om vad som döljer sig djupt inne i Brattåsberget strax väster om sjukhuset. På håll syns enbart en skorsten. Men det är bara toppen på (is)berget, så att säga.
Vi följer med Martin Axelsson, driftschef på Lillesjöverket, in i en stor öppning i berget. Efter ungefär hundra meter stannar han vid en liten whiteboard och ringer ett samtal.
– Alla som vistas i berget måste skriva sitt namn på tavlan så vi vet att någon finns här om något skulle hända.
Han skriver sitt namn och vi går in i en dörr till ett rum med datorer, köksdel och ett mötesbord. På ena väggen finns några större fönster ut mot något svart.
– Det här är kontrollrummet. Här startar man alltihop. Därefter kan allt kontrolleras och styras från Lillesjöverket.
Han slår på några strömbrytare och vips så tänds ljuset bakom fönstren. Vi går ut genom ytterligare en dörr och kommer ut i ett stort bergrum. Det är säkert 20-30 meter upp till taket som är rent berg.
– Bergrummet höggs ut i början av 1980-talet, berättar Martin Axelsson.
Mitt i den stora grottliknande salen står två stora konstruktioner.
– Det här är pannhusen. Båda två är värmepannor som kan ge värme till hela Uddevalla om det skulle behövas.
Från början användes tjockolja som bränsle men sedan flera år tillbaka är det rapsolja som gäller. Varje värmepanna kan alstra totalt 50 000 kwh.
– Tanken är att dessa bara ska användas vid mycket kalla dagar på vintern eller om något händer med Lillesjö- eller Hovhultsverken.
Vi går på galler och under våra fötter går breda rör.
– Det är huvudledningen till stan, här går all värme från Lillesjö, säger Martin Axelsson.
Senast pannorna behövde användas en längre period var vintern 2009-2010 då de var igång ett antal dygn. Men efter det har de inte varit i drift speciellt mycket.
– De har inte använts de senaste tre åren.
När de stora pannorna väl är igång krävs det avledning av rökgaser. Därav skorstenen på bergets topp.
Vi åker upp i en mycket liten hiss, inte mycket större än en telefonkiosk. Martin Axelsson ringer ett samtal bara för att informera om att vi använder hissen om något skulle hända. Därefter börjar en långsam och skakig färd uppåt.
– Hissen går på kuggar och kan ramla ner. Skulle den få stopp kan man använda spaken här och bromsa sig neråt, säger han och pekar på en liten spak.
Efter cirka tio minuters färd kan vi till slut klättra upp på skorstenstornets tak.
Och här är utsikten fantastisk. Det är förmodligen en av Uddevallas högsta punkter med klar sikt åt alla väderstreck. Och blåsigt värre.
Flera antenner sitter placerade här och två enmetersrör sticker upp på taket.
– Det är skorstenarna från de båda värmepannorna där rökgasen kommer upp.
När vi till slut kommer ner igen och träder in i det stora bergrummet pekar Martin Axelsson på små rör ovanför oss som går längs med bergväggen.
– Rören ska avleda vattnet som kommer genom berget. Vi har en del problem med sprickor i berget och på vissa ställen på golvet har det faktiskt bildats små upphöjningar som är begynnande stalagmiter.
När vi går ut i kontrollrummet släcker Martin Axelsson ner anläggningen igen. Värmepannorna får vänta i mörkret på obestämd tid.
Fotnot: Stalagmiter är en droppstensformation som bildas uppåt från underlaget genom kalkrikt vatten som droppar från taket.
