Det går en lång bred tunnel in i berget. Man kan tro att det gömmer sig en militäranläggning i mörkret, men så är inte fallet. Skansverket har sedan 1972 renat Uddevallabornas vatten dolt i Skansberget.
I början av rundvandringen i reningsverket får vi oss en liten uppläxning av driftsingenjör Magnus Holm. Han förklarar vad man får och inte får spola ner i toaletten.
– Det är enkelt. Kiss, bajs, toapapper, tvål, diskmedel och schampo får man spola ner. Allt annat ställer till det, säger Magnus Holm.
Med blåa hjälmar på sina huvuden beger sig besökarna in i berget för att få sig en närmare titt på verket. Det första stoppet är det andra steget i reningsproceduren. Det första steget är ett galler som rensar bort detgrövsta skräpet. Många håller för näsan, men de flesta klarar av det måttligt stinkande luften utan att grimasera.
– I den första bassängen sänker vi fosforhalten i vattnet. Det gör vi genom att tillsätta järnklorid, säger Magnus Holm.
Vi går vidare till nästa bassäng som finns bakom en stängd dörr.
– Steg tre är att låta mikroorganismer äta upp kvävet i vattnet. De omvandlar kvävet till kvävgas, säger MagnusHolm.
På dörren sitter en lapp där det står "Smittrisk Skyddsklass 2" på, men det är inte så farligt som det låter.
– Så länge man inte stoppar fingret i vattnet och slickar på det så är det ingen fara, men gör man det kan man räkna med att bli magsjuk, säger Magnus Holm för att lugna besökarna.
Fett och mikroplaster problem för verket
Reningsverket tacklar många utmaningar under reningsproceduren. Ett problem är fett som spolas ner av hushållen. Fettet klumpar ihop sig i reningsverket och många arbetstimmar läggs på att hålla bassänger och flöden fria från stopp. Ett annat problem är mikroplast. De små plastpartiklarna kommer dels från söndertrasade plastkassar, bildäck och konstgräsplaner. Men också från kosmetika med skrubbande egenskaper. Reningsverket klarar i dagsläget inte av att filtrera bort mikroplasten eftersom plastpartiklarna dels är för små för att fastna i reningsverkets filter, samt att de varken flyter eller lägger sig på botten av bassängerna, utan svävar fritt i vattnet.
Magnus Holm guidar besökarna vidare till nästa steg i reningsprocessen. Det fjärde steget innebär att man återför mikroorganismerna som sjunkit till botten till nytt vatten som behöver renas. Efter detta steg är vattnet relativt rent, men man gör ändå en sista finjustering.
– Det här är sista bassängen. Här finjusterar vi fosforhalten med hjälp av aluminiumklorid, berättar Magnus Holm.
Efter det femte och sista steget lämnar vattnet reningsverket och släpps ut i Bäveån. Vattnet är inte drickbart när det lämnar verket, men går utmärkt att bada i. När det renade vattnet sedan blandas med resten av vattnet i Bäveån blir utspädningseffekten så stor att det till slut går att dricka.
Efter rundvandringen informerar Västvatten om problem med avlopp och vattenkvalitet som hushållen kan hjälpa till att motverka.
– Fett är ett stort problem. Varje år lägger vi miljonbelopp på att spola rent avloppen från fett som täpper till rören. Man kan hjälpa till att hålla rören rena genom att torka ur stekpannan från fett med hushållspapper och hälla större mängder flytande fett i flaskor som man slänger i brännbart, säger VA-ingenjören Anna-Maria Gardeheim.
