Den beskrivningen ger Ulf Åsgård, psykiatriker och expert på gärningsmannaprofiler. Han följer händelseutvecklingen i Trollhättan och de allt fler detaljer som kommer fram.
–Många av de personer som genomför den här typen av aktioner –de flesta är ju framför allt kända från USA – är relativt lika.
–De har originella intressen, de är inte bråkiga utan tysta och försiktiga och radikaliseras på något sätt, säger Ulf Åsgård.
Det uppmärksammas ibland, ibland inte.
–De allra flesta kommer fram som en blixt från klar himmel för omgivningen.
–Föräldrar, lärare och andra kan tänka att den här gossen är lite speciell, men inte att han skulle gå och genomföra en massaker i en skola.
–Det steget är mycket långt, säger Ulf Åsgård.
Under ytan behärskas gärningsmannen mycket av aversioner mot andra människor.
–De känner ett inre hat.
–Den unge mannen i Trollhättan, under det sista dygnen innan han begav sig till skolan, spelade låtar med hatmotiv.
–Det är ett drag som går igen. De känner sig helt alienerade i tillvaron, att de inte hör hit.
–En del vill också bli något, att alla ska få se vem de är. Det är inte särskilt sunt.
Är de beredda att offra sitt eget liv för att uppnå ett slags syfte?
–Ja, har man två beväpnade poliser framför sig är det väldigt dumt att attackera dem. Då blir man skjuten.
–Det här kan ju vara ett försök till suicide by cops.
Det skulle kunna översättas från engelskan med självmord genom poliser.
Inspirationen får gärningsmännen numera i första hand via nätet.
–Det är den största informationskällan inte bara för ungdomar utan även för oss andra. Det är absolut mest dominerande.
–De letar upp de här konstiga sidorna och tycker det är kul med Hitler, utrotning och allt vad det kan vara.
Polisen har berättat om en övervakningsfilm där 21-åringen bara angriper personer med mörkare hudfärg. Det rubriceras också som hatbrott med rasistiska motiv.
–Jag har också förstått att det finns saker och material som entydigt pekar i den riktningen. Då är det logiskt att bara gå till attack mot sådana med annan hudfärg, säger Ulf Åsgård.
Går det över huvud taget att upptäcka och desarmera dessa explosiva unga män innan det är för sent?
–Om man letar specifikt efter människor som kan tänkas begå sådana här brott knyter man sig själv i svansen.
–De är så sällsynta att det finns inga vettiga instrument, skattningsskalor och annat, som man skulle kunna använda.
I grund och botten måste samhället se till att alla får den omsorg som man individuellt och kollektivt är berättigad till, menar Ulf Åsgård.
–Om man har det svårt på något sätt behövs det resurser i form av psykologer, kuratorer och kanske också barnpsykiater.
–Då fångar man upp många människor. Då kan man väl tänka sig att någon händelse förhindras, men säkert är det inte.
Ökar sådana här händelser risken för att det inspirerar andra?
–Något med uppmärksamheten, men om det är en promille eller en procent, det går inte att säga.
