Hur mycket ska en risk väga mot en annan risk? Hur mycket kostar det att inte göra någonting? Och vad är priset av att göra för mycket?
Frågor som dessa har följt Folkhälsomyndigheten och alla andra beslutsfattare världen över denna vår. Till sin hjälp har de en filosofisk princip som vunnit världsherravälde inom i stort sett alla akademiska fält. Försiktighetsprincipen.
Den förekommer såväl inom juridiken, som medicinen och ekonomin och kan enkelt förklaras som ett tankesätt som ska vägleda beslutsfattande.
Innan man fattar ett beslut ska man fundera över vilka negativa konsekvenser som kan inträffa, även om man inte med säkerhet har bevis för att de kommer ske. Man ska också lägga vikt vid de eventuella negativa konsekvenser de åtgärder man vidtar kan få. Syftet med principen kan sägas vara att skydda och förebygga mot fara i en situation med stor osäkerhet. Den fungerar som en kompass i mellan två eller fler chansartade val.
LÄS MER:Experterna: Så kommer din sommar att bli i år
Det har gått en knapp vecka sedan Christian Munthe för första gången på 14 dagar fick gå utanför dörren i Berlin. Efter två veckors karantän värmer våren och doften av trädgårdens hägg.
– Man var inomhus hela tiden i två veckor. För min del är inte det en så stor påfrestning. Jag sitter och jobbar rätt mycket som vanligt, säger han på telefon från den tyska huvudstaden.
Han pendlar mellan Berlin, där hans partner arbetar och Göteborg, där han undervisar studenter i filosofi. Som professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet forskar han bland annat om folkhälsoetik och de etiska frågorna kring försiktighet och beslutsfattande under stor osäkerhet. Hans tankebanor har med andra ord under lång tid formats för en situation som den här.
Filosofin generellt byggs till stor del upp av att ställa frågor, och inte nödvändigtvis i att ge alla svar. Det är lätt att överföra det tankemönstret till dagens situation.
– I det här fallet har försiktigheten att göra med två saker. Dels försiktigheten att man ska ta även de läskiga scenarier man kan tänka sig i en pandemisituation på allvar, dels att man ska ta de läskiga scenarier man kan tänka sig på grund av de åtgärder man vidtar i en pandemisituation på allvar, säger Christian Munthe.
Hur kan man skönja de här övervägandena i Sveriges sätt att hantera corona-krisen?
– Man håller blicken både på de värsta eventualiteterna som kan inträffa om man misslyckas med att hantera pandemin bra, men också på allt som kan gå illa på grund av de åtgärder man vidtar. Man försöker hitta en balans i det.
LÄS MER:Min pappa satt isolerad i tio dagar – missade när coronaviruset förändrade världen
Försiktighetsprincipen, enligt NE: modell för offentligt beslutsfattande i situationer då en potentiell miljö- eller hälsorisk anses påvisad men då tillgänglig vetenskaplig kunskap är otillräcklig för en säker slutsats angående riskens existens eller storleksordning.
Därför finns 48-timmarsregeln
Ett exempel är rekommendationen kring hur länge folk ska vara hemma efter uppvisat symptom. Folkhälsomyndigheten rekommenderade fram till den 19 maj att man kan återvända till arbetet två dygn efter att ha varit frisk och symptomfri. Den formuleringen skrevs sedan om till "minst två dygns feberfrihet och allmän förbättring".
Efter en daglig presskonferens får statsepidemiolog Anders Tegnell frågan om varför myndigheten han arbetar på kom fram till just 48 timmar efter uppvisade symptom.
– Lägger man en väldigt lång tid så kommer många försvinna från arbetsmarknaden, framförallt kommer många försvinna från vård och omsorg. Det skulle vara väldigt negativt för folkhälsan i Sverige om vi inte hade tillräckligt mycket personal i vård och omsorg. Det är viktigt att man inte inför åtgärder som faktiskt kan medföra större skada än nytta. Man kan diskutera och använda försiktighetsprincipen på många olika sätt, men jag tror den där balansen är viktig att ha med sig, säger han.
På frågorna tidigare har stadsepidemiologen svarat kort, närmast tvärt. När har diskuterar försiktighetsprincipens påverkan på Folkhälsomyndighetens sätt att hantera coronapandemin blir svaren längre.
– När man gör någonting, som att stänga skolor eller något annat, så måste man hela tiden fundera på vilka negativa effekter det kan få. Och hur uppväger de eventuella positiva effekterna möjligen det? Gör de inte det ska man inte göra det, säger han.
Måste väga alternativ mot varandra
Tittar man närmare på rekommendationen att stanna hemma 48 timmar efter symptom ur ett försiktighetsperspektiv, går det att hitta många av det centrala avvägningar som präglar sättet beslutsfattare världen över hanterar coronakrisen.
– Vilka är alternativen här? Det är att man går ut bland folk redan när man har symptom, att man går ut direkt när man är symptomfri, att man väntar en dag, att man väntar två dagar, tre dagar, fyra dagar... det finns ingen gräns på handlingsalternativen, säger Christian Munthe och fortsätter:
– När du har en vanlig förkylning och är hemma säger man att man ska ha en feberfri dag hemma. Nu har man valt två dagar. Man har alltså dubblat den vanliga säkerhetsbufferten. På det sättet är det en ganska kraftig försiktighetsåtgärd.
– Man skulle kunna säga att man ska stanna hemma en vecka. Eller en månad. Men då är det förstås så att varje dag extra du är hemma kommer att ha konsekvenser av negativ karaktär. En konsekvens är att det kanske är helt i onödan? En konsekvens är att du har en samhällsviktig funktion och faller bort ur den samhällsfunktionen. Den andra sidan av saken är såklart att personen kanske är smittsam.
– Ju mer försiktighetsbuffert du sätter upp, desto värre blir alla konsekvenserna. Det finns både individuella och samhälleliga dimensioner av. Om många är hemma och sjuka kan det bli ett stort samhällsproblem, både på kort och lång sikt.
"Felaktig tolkning av begreppet"
Eftersom försiktighetsprincipen i sig själv är ganska fri för tolkning har den av vissa debattörer använts som ett slagträ i syfte att vidta så stora åtgärder som möjligt. Argumentet har lytt ungefär som så att man måste vidta kraftiga åtgärder av ren försiktighet, eftersom man inte vet riskerna med viruset.
Såväl Anders Tegnell som Christian Munthe menar att den tolkningen av försiktighetsprincipen är för snäv.
– Det är en felaktig tolkning av försiktighetsbegreppet. Begreppet innebär att man inte ska göra mer än nödvändigt så man inte orsakar skada. Det tycker jag ligger i dess grund. Gör man väldigt mycket finns det också en väldigt stor risk att man orsakar väldigt stor skada, säger Anders Tegnell.
– Det är inte bara att säga "å vilket läskigt scenario, nu kan vi chansa med vad som helst för att hantera det". Man måste också vara försiktig med de åtgärder man vidtar. Iden att vi inte skulle göra någonting i en sån här pandemi är en fruktansvärd idé, förstås. Det skulle skapa enorma lidanden både samhälleligt, mänskligt och ekonomiskt. Men bara för det är man inte berättigad att göra vad som helst. Man ska inte göra mer skada än nytta med de saker man gör – det gäller även när man pratar om förebyggande åtgärder, säger Christian Munthe.
Har man det här resonemanget i bakhuvudet kräver varje beslut ordentligt om- och eftertanke. Och spelrummet för höftskjutande politiska auktoriteter minskar därmed, menar Christian Munthe.
– Att tänka såhär kan leda till att man säger nej till en åtgärd som ur en politisk synvinkel framstår som väldigt attraktiv därför att den får politiker att framstå som handlingskraftiga och får människor att känna sig trygga. Men tryggheten kan vara en fara ur smittskyddssynpunkt.
– All den här komplexiteten måste man tänka igenom om man ska ha ett försiktighetstänkande. Det gör att det blir rätt svårt att hitta en väg fram faktiskt.
Att beräkna och fatta beslut utefter osäkerhet är, precis som det låter, svårt. Därför är en förutsättning för att lyckas optimalt att behålla så många handlingsalternativ öppna så länge som möjligt.
– Man kan behöva ändra kurs under ett händelseförlopps gång. Det är något som politiken kan sätta käppar i hjulet för. Politiker har ofta svårt att ändra sig från en viss linje. De är rädda att förlora trovärdighet hos väljarna.
