Han springer mot tårgasen

Han satt på ett möte när han hörde ett skott. Den 30-årige företagsjuristen Hussein El Achi släppte allt och gav sig ut i centrala Beirut. Där möttes han av de spontana protester som bröt ut den 17 oktober sedan regeringen presenterat förslag på besparingar och skatt på samtal via meddelandeappen whatsapp.

– Jag gick ut på gatan den första timmen av protester. Och jag har varit där sedan dess, säger Hussein El Achi till TT.

– Aktivismen är ett deltidsjobb. Jag är på kontoret på dagarna men sedan deltar jag i demonstrationerna. Visst är det lite utmattande, men det är det bästa jag kan göra med min tid.

Stinkande sopkris

Det var inte första gången som El Achi höjde rösten för att visa sitt missnöje över de problem som kantar vardagen för många libaneser. Han deltog också i de regeringskritiska protester som började med att Beirut fylldes av avfallsberg när en soptipp stängde 2015 och politikerna inte hade någon lösning.

– Sopkrisen gjorde mig till aktivist. Vi kämpade för förändring, men misslyckades, säger El Achi.

– Den här gången är protesterna bredare. Många som vanligtvis inte hade vågat gå emot regeringen ändrade sig när den ekonomiska krisen verkligen slog till. De är arga och hungriga.

Libanon har aldrig bevittnat protester av den här magnituden. Människor med olika bakgrund har gått samman för att störta den politiska eliten, som man anser är korrupt och inkompetent.

Men trots att protesterna fortsatt har politikerna inte lyckats vidta några åtgärder som dämpat demonstranternas ilska eller räddat ekonomin. Premiärminister Saad al-Hariri avgick i oktober, och först nu är det klart med en ny regering.

Många fattiga

Världsbanken har varnat för att fattigdomsgraden kan stiga från att omfatta en tredjedel av befolkningen till omkring hälften om den politiska krisen inte får ett slut.

– Det viktigaste vi har åstadkommit är att riva rädslans murar. Tidigare har det funnits rädsla mellan olika religiösa grupper och för dess ledare, som har setts som semigudar. Så är det inte längre. Vi står enade.

De första dagarna av protester var ganska våldsamma. Sedan blev det lugnare. Men i helgen ven återigen stenar, gummikulor och smällare genom den tårgastunga luften och över 500 personer skadades i sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis.

Att protesterna blev så stökiga förklarar El Achi med att folkets tålamod är slut.

– Vi befinner oss i en existentiell kris. Folk lider. Det är många som har fått nog, som har tappat hoppet och som har tagit till våld som en sista utväg, säger han.

– En kompis till mig sköts med en gummikula i munnen. Han fick sy 50 stygn.

Släcker tårgas

Stenkastning är inget för Hussein El Achi. Han föredrar att bidra på andra sätt, säger han. Tillsammans med några kompisar har han köpt ordentliga gasmasker och handskar, som gör att de kan ge sig in i tårgasdimman och samla ihop patronerna som avlossats av de som vill skingra protesterna.

– Sedan släcker vi dem i en hink vatten. Vi är många som inte vill kasta saker mot säkerhetsstyrkorna, de lyder bara order.

Även om El Achi börjar känna sig lite trött är han redo att fortsätta protestera så länge det kan behövas. En riktig förändring sker enligt honom bara genom valsedlarna.

– Vi vill inte slåss, bara ha förändring. Och den kommer. Men motståndaren är ett gammalt och väl förankrat system. Om det här är början på en tiotusenmilaresa, så har vi kanske kommit 500 mil.

Rättad: I en tidigare version av texten fanns en inaktuell formulering om Libanons regering.

Sofia Eriksson/TT