Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Förenade arabemiraten återöppnade sin ambassad i Damaskus i slutet av december. Här pågår arbetet med att färdigställa byggnaden inför nypremiären.

Bashar al-Assad på väg tillbaka in i värmen

Han stod länge ute i kylan. Men nu börjar tidigare meningsmotståndare i allt större utsträckning att välkomna Syriens diktator Bashar al-Assad in i arabvärldens diplomatiska gemenskap igen.

Den stängde bara några månader in i konflikten för över sju år sedan. Men nu vajar Förenade arabemiratens flagga på nytt över ambassaden i Damaskus. Landet var ett av flera i regionen som tog avstånd från Bashar al-Assad när kriget bröt ut – men nu är förhoppningen i Abu Dhabi att relationerna ska normaliseras.

Det var inte bara diplomater som lämnade den syriska huvudstaden i kölvattnet av de våldsamma tillslag mot demonstranter och regimkritiker som kom att bli startskottet på den konflikt som sedan 2011 slitit sönder Syrien. Även Arabförbundet gick oppositionen till mötes och stängde av Damaskus från samarbetsorganet.

Regional kamp

Men nu är det annat ljud i skällan. Med stöd av Ryssland, Iran och den libanesiska shiarörelsen Hizbollah kontrollerar regimen omkring två tredjedelar av Syrien. Och plötsligt tycks sunnistater som Förenade arabemiraten, nära allierad med den iranska ärkefienden Saudiarabien, ha glömt bort sitt stöd till oppositionen – som dock var mindre omfattande än det som Qatar, Saudiarabien och Turkiet stått för under årens lopp.

Vändningen beskrivs i ett emiratiskt uttalande som en förhoppning om att "förebygga farorna med regional inblandning i syriska affärer". Fler arabstater väntas hoppa på normaliseringståget, vilket dels ska ses i ljuset av den ökade oron över det shiitiska Irans växande inflytande men också som en effekt av konflikten mellan länder som Saudiarabien och Förenade arabemiraten på ena sidan och Qatar och Turkiet på den andra. Nyligen meddelade också president Donald Trump att USA drar tillbaka sina styrkor från Syrien – ännu en besvikelse för hans allierade arabstater.

- I en del avseenden är de här länderna fortfarande kritiska till regimen, men de har som många andra dragit slutsatsen att al-Assad har vunnit kriget och inte är på väg någonstans, säger Aron Lund, Mellanösternkännare knuten till Utrikespolitiska institutet.

- De hade gärna blivit av med honom eftersom han är allierad med Iran, men när det inte går anser man i stället att det är bättre att han sitter där än att Turkiet och Iran får inflytande. Det beskrivs som ett arabiskt öppnande i Syrien.

Andra tecken på att al-Assads regionala isolering börjar lätta är att den sudanesiska presidenten Omar al-Bashir i december blev den första ledaren från en Arabförbundsmedlem att besöka Damaskus sedan kriget bröt ut. Dessutom har handeln mellan Syrien och Jordanien återupptagits, likaså kommersiella flyg från Damaskus till Tunisien.

Välkomnas tillbaka?

Många tror också att Damaskus snart kan komma att välkomnas tillbaka till Arabförbundet. Det vore ett betydande framsteg för den ekonomiskt blödande regimen, som tyngs av sanktioner från väst samtidigt som al-Assad har uppgett att han behöver 250–400 miljarder dollar för återuppbyggnaden av landet.

- Det är en symboliskt viktig bekräftelse för Syrien, som alltid har definierat sig som ett arabland, att man är tillbaka i värmen. Dessutom är al-Assads mål nu att få i gång ekonomin. Lyckas han normalisera förhållandena med länder i Mellanöstern kommer Europa till slut att dra samma slutsats, säger Lund.

I nuläget är dock EU:s linje att tiden inte är mogen. "Det är inte dags att normalisera förbindelserna med Syrien, eller att återintegrera Syrien i internationella organ" fastslogs efter associeringsrådet EU-Egypten i slutet av december. Men det finns sprickor inom unionen, enligt Lund.

- Några är mer hökaktiga kring isolering medan andra tycker att stabilitet och inflytande är viktigare, så att flyktingar kan återvända. Och om kriget inte återstartar på något mystiskt sätt är det bara en fråga om tid, eftersom isoleringspolitiken kostar och inte ger några uppenbara fördelar.