Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En ovanlig syn. Spaniens premiärminister Mariano Rajoy, till höger, skakar hand med sin rival, Kataloniens regionpresident Carles Puigdemont, inför en manifestation för att hedra offren för terrordådet i Barcelona i augusti.

Politiskt rävspel göder Katalonienkris

Madrid och Barcelona har grävt ner sig djupt i skyttegravarna i striden om Kataloniens öde. Men bortom sakfrågan finns mer krassa förklaringar till kompromisslösheten – politisk överlevnad står på spel.

Kataloniens regionregering vägrar hittills ge vika från vägen mot självständighet, efter förra helgens folkomröstning. Madrid, å sin sida, har visat sig redo att ta till drastiska metoder för att stoppa en separation.

Varför verkar en förhandlingslösning så svår att nå?

Situationen går att spåra till de senaste årens omvälvning av spansk politik, som gett båda sidor av konflikten intresse av att driva den till sin spets.

Konservativ spricka

När socialdemokratiska PSOE regerade lovades katalanerna ökat självbestämmande över sin ekonomi. Men efter att konservativa Partido Popular (PP) tog över makten igen 2011 slängdes planerna på förhandlingar med katalanerna i papperskorgen.

Ilskan över detta gav dem som förespråkade total självständighet för Katalonien luft under vingarna.

Till saken hör att PP under en längre tid hade marginaliserats i Katalonien – bland annat på grund av missnöje med nedskärningspolitiken efter finanskrisen – och beslutat att satsa mer på sin väljarbas i andra delar av Spanien, varav många är hårdföra motståndare till decentralisering.

Det framkallade samtidigt en brytning mellan PP och dess långtida katalanska samarbetspartner, högerkoalitionen CiU (numera PDeCAT). CiU, som tidigare inte drivit frågan om självständighet, hoppade nu på den växande separatistiska rörelsen och gjorde gemensam sak med vänsterorienterade ERC.

Svårt att backa

När nyval utlystes i regionen 2015 vann så deras gemensamma lista, Junts pel sí (Tillsammans för ja). Med stöd från det lilla vänsterradikala partiet CUP kunde de bilda en rakt igenom separatistisk koalition.

Den katalanska nationalismen täcker därmed in hela den politiska skalan, vilket har tonat ner höger-vänster-dynamiken i katalansk politik.

- Trots vänstervridningen i de senaste regionalvalen har PDeCAT (tidigare CiU) lyckats behålla en ledande position i den katalanska regeringen, tack vare självständighetsalliansen Junts pel Sí, säger Jakob Lewander, statsvetare vid Svenska institutet för europapolitiska studier, till TT.

När sedan självständighetsprojektet drivits till sin spets har det blivit allt svårare att backa. Dels av prestigeskäl, dels av risk för att stöta sig med CUP och därmed riskera att den brokiga koalitionen rasar samman.

Splittrar oppositionen

I Madrid har PP å sin sida haft flera anledningar att svara med kraft. Premiärminister Mariano Rajoy leder sedan 2016 en bräcklig minoritetsregering vars legitimitet skulle hotas ytterligare om han fick en fullskalig territoriell kris på halsen.

- Han är pressad av den delen av väljarbasen som är lite mer centralistiskt inriktad och vill att han ska agera med hård hand, säger Jakob Lewander.

Dessutom har Rajoy genom sin tuffa linje mot Katalonien lyckats så split mellan PSOE och dess konkurrent om vänsterväljarna på det nationella planet, uppstickarpartiet Podemos. Det senare har gett visst stöd till katalanernas folkomröstning. Det har tvingat traditionalistiska PSOE att tydligare ställa sig på PP:s sida mot självständighetsivern – vilket omöjliggjort en stark oppositionskoalition.

- Den katalanska frågan är en av de viktigaste faktorerna till att Podemos och socialistpartiet (PSOE) inte lyckas komma överens. Deras väljargrupper står långt ifrån varandra i det här, säger Jakob Lewander.