En liten gnista fällde många träd och förstörde minst ett hus i skogarna runt Woodford i New South Wales i Australien i helgen. Närmast i tur att slukas av lågorna var Ralf Hoffmanns enplanshus. Och hans två hundar som oroligt försökte vakta det.
– Brandmännen försökte stoppa mig, men jag bara var tvungen att komma in och rädda dem, säger han till TT, med två glada hannar runt benen.
– Ett hus är ett hus och det kan man alltid ersätta. Men inte Toby och Terry.
Branden i fredags spred sig snabbt, men var på lördagen under kontroll och ansågs släckt ytterligare 24 timmar senare. Men först på måndagen slutade det pyra i marken runt Ralf Hoffmans hus, och de förkolnade träden står kvar som ett monument bara tio meter från sovrummet.
– Eldarna ligger och väntar under marken, det händer så ofta att de plötsligt bara blossar upp igen. Det är tur att allt redan brunnit här vid mitt hus. Men om det börjar brinna där borta, säger han och pekar på andra sidan genomfartsleden Great Western Highway, ja då är det kört. Då kan ingen stoppa elden.
Återvände hem
När han räddat sina två fyrbenta vänner fick Ralf Hoffmann inte komma tillbaka till sitt hem, branden var för nära huset och han tvingades vänta vid en uppsamlingsplats någon kilometer bort. Räddningstjänsten ville att han skulle sig hålla bort över helgen, men …
– Klockan två på natten orkade jag inte mer. Jag åkte hem och lade mig. Somnade som en stock, skrattar han, fullt medveten om hur farligt det var.
– Jag har bott här i 30 år, nästan 40, och det här är min plats, mitt hem. Jag är inte redo att lämna det än, säger Hoffmann, som kom till Australien som tysk turist 1982, träffade kärleken och blev kvar.
Under åren har han varit med om flera bränder, men den värsta missade han – nästan.
– Jag var hemma och hälsade på i München, det var på 1990-talet, och så sade de på tv att det brann i Australien, och så visade de bilder från den här gatan. Jag åkte hem med nästa plan.
Brandhelikopter
Medan vi pratar hinner tre brandbilar köra förbi. Ralf Hoffmann vinkar och ser tacksam ut.
– De har patrullerat sedan i helgen, de gör ett fantastiskt jobb. Jag förstår inte riktigt hur de orkar.
Orolig blir han först när en brandhelikopter hörs, och sedan syns med en vattenbehållare i en vajer.
– Oj, nu kan det ha börjat brinna igen.
– Nej det är ingen fara. Vi skickade bara ut den för att fylla på vatten, vi måste alltid vara förutseende, säger vice brandchef i Woodford, Stuart Fuller, innan ett alarm ljuder från hans bil.
Sekunder senare har tre brandbilar kört iväg mot nästa befarade eldhärd.
– Den här gången verkar det vara falsklarm, men vi kan ju inte chansa, säger Fuller innan han kör i väg.
För Ralf Hoffmann fortsätter arbetet med att säkra sitt hus. Och att hoppas att det värsta är över här på Riches Avenue.
– Vi kan bara vänta. Men nästa gång jag åker bort följer de här två med, säger han när två hundnosar dyker upp. Man ska vara rädd om det man har, det är en läxa man lär sig när sådant här händer.
Martin Yngve/TT
