Fast lusten finns allt där.
Det är väl sex-sju år sedan som hamnkaptenen vid sommarstugan på Tjörn kom klivande och bad om hjälp.
– En båtgäst hade tappat nyckelknippan i sjön, så jag plockade på mig torrdräkten och andningsutrustningen och hoppade i. Jag såg en fördjupning i slammet och körde ner armen till armbågen. Där låg nycklarna.
Skulle det behövas kan han tänka sig en utryckning till.
Åke är högaktuell eftersom Röda Havs-expeditionen firar 60-årsjubileum i år.
Bohusläns museum uppmärksammar det med en utställning. I den kallas han för expeditionens tekniska snille.
Men nu sitter vi hemma hos Åke och hans fru Gun-Britt på Tjörn.
– Han är väldigt bra när grejer går sönder, då lämnar man dem bara till honom, bekräftar Gun-Britt.
Allt började med att Åke i början av 1950-talet läste en bok om dykning med fotografier på andningsapparater.
Dykt hade han aldrig gjort men utifrån bilderna konstruerade han en andningsapparat som han testade i havet utanför Varberg.
Känslan av att kunna andas under vattnet var fantastisk.
– Jag glömmer det aldrig.
Egentligen började det redan när han var barn. Då letade han upp grejer på soptippen, tog hem dem och plockade isär.
Efter att ha sett sin första grävskopa byggde han en likadan i mekano.
Och som vuxen blev han verktygsmakare.
Via jobbet kom han i kontakt med Västkustens dykarklubb i Göteborg.
– De hade också tillverkat en andningsapparat, det var primitiva grejor, en bilslang som de hade satt ett glas i och med ett band om nacken. Det blev en dykmask som täckte mun, näsa och ögon. När de andades åkte det där trynet ut och in.
Åkes apparat var betydligt mer avancerad med ventiler som släppte in frisk luft från en tub och släppte ut den begagnade luften i vattnet.
På den tiden fanns inga svenska andningsapparater att köpa, bara dyra i utlandet.
– Brandkåren hade en syrgasapparat där de andades samma luft från en gummisäck med en reningspatron som fick bytas då och då.
Dykarklubben blev imponerade av Åkes konstruktion. Och han fastnade för dykningen.
Men vattnet utefter kusten var kallt och klubben längtade efter värme och rent vatten.
1953 gav de sig iväg till Medelhavet på en första tur, ingen lång resa men den gav mersmak.
– Det var mycket snack fram och tillbaka, innan vi bestämde oss för Röda Havet, minns Åke.
De fick en gammal engelsk kutter till skänks som de renoverade och tog ner till Suezkanalen.
På släp hade de ett litet undervattensfordon som Åke hade konstruerat. Sea rocket, som den kallades, styrdes med roder precis som ett flygplan.
– Den hade inbyggd andningsapparat och kunde gå ner till tio meter så vi hade den för att leta upp de bästa ställena att dyka på.
Första stoppet var Hurghada i Egypten. Idag en turistort av superformat, känd för sina fina korallrev och dykvatten.
Då var det bara sand överallt förutom en marinbiologisk station med en entusiastisk professor.
– Han ville ha ett exemplar av varje slags fisk längs revet. De stora kunde de fånga själva men småfirrarna fick de aldrig tag i.
– Det ordnade vi genom att slänga ner en dynamitladdning i en smal ränna i revet, sedan kunde vi bara plocka upp dem. Vi sköt inte sönder mycket och professorn blev mycket nöjd.
– Stoppa ner dynamiten kunde han ha gjort själv men han hade ingen dykutrustning.
Media skrev spaltmetrar om expeditionen som utmålades som livsfarlig.
Det var människoätande fiskar och alla möjliga andra faror. Åke har en hel klippbok med artiklar i hemmet utanför Borås.
Överdrivet, tycker han.
– Det fanns några otäcka fiskar, en såg ut som en abborre med långa spröt och var mycket giftig, hajarna kunde bitas och så var det stingrockorna men ingen kom till allvarlig skada. Det var mest brännsår från brännmaneter.
Korallreven var en underbar upplevelse.
– Det var en sådan enorm färgprakt. Men man ska vara nära ytan, färgerna försvinner ju längre ner man kommer på grund av filtreringen, först försvinner rött och 10-20 meter ner är det bara blågrönt. Egentligen har man ett väldigt gott utbyte av att bara simma med snorkel i ett korallrev.
– Och så är det alla fiskar som simmar ut och in bland korallerna.
Åke hade sett det på bild men verkligheten överträffade fotografierna.
Expeditionen dök utefter hela kusten, ner till Port Sudan i Sudan, en sträcka på 100 mil.
Där fanns ett italienskt fartygsvrak som hade sänkts under andra världskriget.
– Det plockade vi en del grejer ifrån. Kocken fick tag i köksklockan och vi hittade ett par lådor vin som var fullt drickbara.
Åkes dykutrustning fungerade perfekt hela tiden.
Värre var det med motorn som krånglade flera gånger. Än en gång var det hans tekniska förmåga som räddade dem.
Förutom uppmärksamheten i media blev det en film och en bok om expeditionen. Det gjorde att många upptäckte sportdykningen som nu tog fart.
– Ja, filmen som gick på bio bör ha inspirerat ganska många, säger Åke som fick signera en del böcker.
Med Åkes godkännande utvecklade sedan en av de andra deltagarna andningsapparaten som kom att säljas under namnet Aqua.
Några fler expeditioner blev det inte för Åkes del men han fortsatte att dyka på semestrar i Belize, Australien, Key West med mera, ända upp i 75-årsåldern.
Fast han har inte nöjt sig med att vara under vattenytan, han har varit uppe i luften också och tagit segel- och motorcertifikat. Jagat i Afrika har han också gjort.
Alla äventyr till trots har Gun-Britt aldrig känt sig orolig. Han har alltid varit aktsam om sig, säger hon.
– Jaa, säger Åke, jag har inte fördärvat varken mig själv eller andra.
Ålder: 89Familj: hustrun Gun-Britt, två barnBor: Sjömarken utanför Borås, sommarstuga på Tjörn.Yrke: VerktygsmakareGör när han inte grejar med något tekniskt: Inte mycket, jag har aldrig idrottat men jag har sysslat med segelflyg, motorflyg, jakt, reparerat hus och byggt några Friggebodar.Aktuell: Tekniska snillet under Röda Havsexpeditionen 1955 som beskrivs i en utställning på Bohusläns museum till och med den 11 oktober.
