Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/8

Förlossningen gjorde Sofia funktionshindrad

För tre månader sedan åkte 30-åriga Sofia Dyberg Bartholdsson till Varbergs sjukhus för att föda barn. Men ryggbedövningen misslyckades och i dag är hon rullstolsburen.

TIPS: Längst ner i artikeln kan ni se Sofia läsa upp sitt eget brev.

Sofia Dyberg Bartholdsson hade gått upp mycket i vikt under graviditeten. Eftersom det kunde betyda att hon var svårstucken rekommenderade hennes barnmorska att narkosläkarna skulle göra en riskbedömning innan hon fick ryggbedövning. Hon har också nervsjukdomen MS, som även om hon var symptomfri kan vara en anledning till extra försiktighet. 
– Men de gjorde aldrig någon förhandsbedömning utan sa bara att det inte var någon fara eftersom jag var andraföderska och hade ett okej BMI, säger Sofia.

Den 5:e augusti satte värkarbetet igång och Sofia kom till förlossningen i Varberg. När läkaren gav Sofia bedövningssprutan ryckte hennes ben kraftigt och hon skrek. Läkaren hade råkat träffa en nervrot och undrade om han fick sticka igen. Påverkad av smärtorna och omedveten om riskerna sa hon ja. Först tredje gången träffade sprutan rätt.
En kort stund senare föddes Pontus. Sofia trodde att allting hade gått bra tills hon duschade efter förlossningen och märkte att hon inte kunde stödja på sitt högerben. I stället för att åka hem blev familjen kvar på sjukhuset, och Sofia upplevde att hon fick strida för att få den vård hon behövde. 
– Jag fick smärtlindring men var tvungen att kämpa för att få träffa en sjukgymnast och arbetsterapeut. Först när jag bröt ihop totalt fick jag träffa en kurator, säger hon.

Efter två veckor blev de hemskickade mot sin vilja. Sofia satt i rullstol och undrade hur hon skulle klara sig på egen hand. 
– När jag kom hem var hela världen upp och ner. Jag kunde inte göra någonting som vanligt utan satt mest och grät. 
På balkongen påminde den nyinköpta barnvagnen om de långa skogspromenader som aldrig skulle bli av. I barnsängen låg en nyfödd bebis som krävde hennes omvårdnad. 
Men nervskadan var inte allt som skulle drabba den nyblivna mamman. Efter fem dagar hemma svullnade Sofias andra ben upp. Hon åkte till sjuhuset där hon fick diagnosen rosfeber och blev hemskickad med penicillin. Några dagar senare blev hon sämre och åkte till sjukhuset igen men blev hemskickad igen. Ytterligare två dagar senare svimmade hon i sin rullstol och blev hämtad i ambulans. 
– Då hade jag nästan 42 graders feber och ambulanskillarna undrade vad jag gjorde hemma, säger Sofia. 
Även denna gång säger Sofia att hon fick envisas för att inte bli hemskickad och ifrågasattes för att hon ville ha Pontus och sin man Peter med sig på sjukhuset. 
Så småningom hamnade hon på neuro- och strokeavdelningen där hon efter påtryckningar fick träffa ortopeder, kuratorer och läkare. Hon började träna med en sjukgymnast och efter fem veckor mådde hon lite bättre. 

Sofia och Peter började planera hur deras liv skulle se ut när Sofia skulle komma hem och Peter skulle börja jobba. I lägenheten i Varberg väntade deras 3-åriga dotter och Peters 12-åriga son på att allting skulle bli som förut. 
För att få vardagen att fungera ansökte paret om att få en assistent mellan klockan 7 och 16. I stället blev de beviljade punktinsatser sex gånger per dag.
– Jag förstår inte hur det skulle gå till. Vad ska jag göra om jag tappar nappen på golvet eller om Pontus bajsar på sig, undrar Sofia. 
De blev också erbjudna en avlösare som skulle ta hand om barnen två timmar om dagen, men eftersom kommunen inte godkände att tjänsten skulle utföras av det hemtjänstföretag som familjen önskat tackade de nej. 
– Jag har själv jobbat på det företaget och litar på deras personal. Min dotter är trygg med de tjejerna och Peters son har adhd och klarar inte fler människor i sin lilla värld, säger hon.  

 


I nuläget är Peter sjukskriven från sin tjänst som truckförare i Kungsbacka, men hoppas på att kunna börja jobba så snart som möjligt. Han försöker hålla känslorna borta och fokusera på att allting ska fungera hemma.
Sofia blev inte heller beviljad ledsagning till och från sin bassängträning. Taxichauffören kunde hjälpa henne, menade kommunen. Men Sofia behöver kunna gå på toaletten och få hjälp med att byta om till badkläder i anslutning till aktiviteten.
– Utan rätt träning blir jag sittande här hela livet, säger hon. 
Paret har överklagat kommunens beslut och hoppas på att få mer stöd. Sofia säger att hon inte hade en aning om att samhället såg så illa ut.
– Vården har förstört mig och kommunens insatser gör ingenting lättare. Jag har blivit en fånge i mitt eget hem och känner mig som en värdelös mamma, säger Sofia. 


På Varbergs sjukhus genomförs över 2 000 förlossningar per år. Ungefär 40 procent av kvinnorna får ryggbedövning och bestående nervskador är mycket ovanliga. Sjukhuset genomför just nu en internutredning för att se vad man kan göra för att undvika liknande incidenter framöver.
Bengt Karlsson, områdeschef för barn- och kvinnosjukvården i Halland, beklagar händelsen men har fullt förtroende för narkosläkarna.
– Det kan vara tekniskt svårt att lägga en ryggbedövning. För de flesta kvinnor är det en otrolig lindring men i ett fåtal fall uppstår komplikationer, säger han.
Han kan inte svara på varför narkosläkarna inte gjorde en bedömning av Sofia innan själva förlossningen. 
– Det händer att läkarna träffar patienten innan för att vara bra förberedda. Men det är inte säkert att det hade kunnat undvikas ändå, säger han.


Hemma i lägenheten i Varberg säger Sofia och Peter att det som får dem att orka fortsätta kämpa är barnen och kärleken till varandra. 
– Vår kärlek kan ingen ta död på. Om vi klarar oss igenom det här håller vi varandra i handen när vi dör, säger Peter.