Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Personal gråter och patienter kämpar för sina liv

Personal som gråter av hopplöshet. Svårt coronasjuka patienter som kämpar för sina liv. Bara blotta tanken på ännu fler sjuka gör att Linn, som är intensivvårdssjuksköterska på Näl, får hjärtklappning och svårt att andas.
– En patient på väg in på avdelningen drog lakanet över huvudet för att slippa se, säger hon.

Kollegan sitter vid sidan av sängen med telefonen i handen. I sängen ligger en människa som inte har långt kvar i livet. Någon som har kämpat mot corona men vars kropp inte längre orkar. I andra änden av telefonen finns hens anhöriga, de får inte vara på plats eftersom de själva visat symptom på corona. Kollegan förklarar för dem vad som händer, att det är lugnt och stilla.

Det är en ofattbar situation. Detta sker överallt i världen, i Sverige och som i stycket ovan, i vår direkta närhet.

Vi har träffat en av många intensivvårdssjuksköterskor på Näl. Vi kan kalla henne Linn. För oss beskriver hon sitt och kollegornas arbete. Hon använder ord som katastrof, en katastrof som idag inte har något utgångsdatum.

– Jag vet inte hur länge vi kommer att klara detta. Det är en fruktansvärd situation och en oerhörd psykisk press på oss som jobbar. Det går inte att bedriva den vård man tycker att en svårt sjuk intensivvårdspatient ska ha, säger hon.

LÄS MER: IVA-chefen om situationen

"Deras kropp som på egen hand måste bekämpa det här viruset"

Patienterna ligger bredvid varandra i rader på vardera sida i salen som i normala fall är avsedd för uppvak efter operation. Ljudnivån är hög, det låter och larmar från maskiner och respiratorer dygnets alla timmar, alla dagar i veckan. Svårt coronasjuka människor är kopplade till slangar som i sin tur är kopplade till maskiner för att överhuvudtaget överleva och mitt i allt detta finns personalen, de som kallas hjältar, men som nu för tiden ibland gråter av hopplöshet.

– Corona är ett virus och vi kan inte behandla det, det funkar inte eftersom det inte finns något vaccin än. Vi kan underlätta, vi kan hålla patienterna under armarna, låta maskiner ta över organen som inte fungerar. Men sedan är det deras kropp som på egen hand måste bekämpa det här viruset, säger Linn.

Hon fortsätter.

– Många av patienterna har upp mot 40 graders feber. Vi har skyddskläder så patienterna ser inte oss som vårdar dem. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att komma som svårt sjuk hit. En patient på väg in på avdelningen drog lakanet över huvudet för att slippa se, säger Linn.

"Vi vet inte när vi kommer få utrustning"

Hon berättar om patienterna, många i 50–60-årsåldern men också de i 30-årsåldern. Om multiorgansvikt, att funktionen i flera organ i kroppen är störd och inte fungerar som de ska. Så som lever, njurar och lungor. En del behöver dialys, alla kräver respirator.

– Det kan ta flera timmar av ett pass att se till så att andningen fungerar trots respirator. Den är inte bara att sätta in. Vi har många olika inställningar som måste ställas in optimalt utifrån patientens tillstånd. Det kan kräva flera korrigeringar och ändringar, säger hon.

Linn berättar också om corona-slemmet som blir hårt som cement. Slem som måste sugas bort omedelbart för att undvika stopp i luftvägarna. Men en hotande brist på ett korrekt slutet sugsystem gör också att smittsamt slem riskerar att stänka på personalen under ingreppet.

Annan utrustning har också tagit slut. Som exempel läkemedel och engångssprutor.

– Vi vet inte när vi kommer få utrustning och bara det är en stress. Utrustning som fixerar respiratortuben i munnen på patienten till exempel, den är slut och vi får använda tejp istället. Sprutor som ska användas en gång måste återanvändas för att spara de vi har.

LÄS MER: Fackförbunden förbereder semesterförhandlingar

"Vi kämpar för varandra"

Hur många patienter som vårdas på IVA på Näl pendlar men har de senaste dagarna legat runt 13 stycken. För personalen betyder det att de har ansvar för två patienter vardera under ett arbetspass.

– Jag hoppas verkligen att det inte ändras och blir fler patienter per pass och sjuksköterska. Men vi har börjat fundera på när eller om vi kommer till den punkt då vi måste börja prioritera patienter, säger Linn.

För personalen är nattveckorna, med totalt fem nätter à 50 timmar värst. Det blir inte mycket till återhämtning.

– Vi kollegor har en fantastisk sammanhållning och vi kämpar för varandra. De som kommit till oss från andra avdelningar är otroliga och gör allt de kan för att hjälpa till. Många av dem har aldrig jobbat med intensivvård innan. Tyvärr kan man ändå känna sig ensam som ordinarie eftersom vi ändå måste handleda och kolla så att allt blir rätt, säger Linn.

Hon har fullt förtroende för Folkhälsomyndigheten och stadsepidemiolog Anders Tegnell.

– Jag litar på honom till 110 procent. Myndigheterna vet vad de pratar om och jag blir fly förbannad på folk som pratar om annat.

LÄS MER: NU-sjukvården planerar det nya normala

"Det jobb vi gör det syns inte i samhället"

Utanför sjukhusets väggar fortsätter vardagen. Till en av stormarknaderna på Överby åker Linn för att handla mat.

– Jag möts av en helt annan verklighet. Det jobb vi gör det syns inte i samhället. Jag vet inte om folk förstår, men i affären kan jag nästan se vilka som har stor risk att hamna på mitt jobb om en till två veckor. Den tanken, att vi ska få ännu fler till oss gör att jag själv får fysiska symptom. Jag får svårt att andas, nästan hjärtklappning. Vi är redan så pressade.