Tidigt på morgonen den 11 september 2001 kraschade två plan in i World Trade Center i New York. Tusentals dog i terrorattacken och de flesta av demarbetade i byggnaderna. I ett kontor på 100:e våningen satt 25-årigeDavid Tengelin, från Göteborg.
- Hans skrivbordvar på norra sidan av byggnaden, precis där ett av planen träffade, berättar Peter Tengelin och visar en planritning över kontoret.
Tunga minnen
Trots att det gått 15 år sedanär minnena från den ödesdigra tisdagen levande hos Peter Tengelin. Han minns exaktvar han befann sig när han nåddes av nyheten om att ett plan kraschat in i World Trade Center.
- Jag var på en affärsresa till Gävle och satt på tåget till Arlanda när en av mina reskamrater hörde på radioatt ett plan hade kört in i byggnaden. Först tänkte jag att det var ett litet sportplan.
Han satte sig på ett plan till Göteborg och när han satte sig i taxin på Landvetter nåddes han av tv-bilderna på de rasande tornen och förstod allvaret.
- Hade jag inte hört om det tidigare hade jag trott att bilderna var från en film. Så då ringde jag David om och om igen, men kom bara fram till hansröstbrevlåda.
Levde den amerikanska drömmen
David Tengelin växte upp i Billdal utanför Göteborg.Efter gymnasiet på den internationella IB-linjen på Hvitfeldtska gymnasiet flyttade han till Arizona för att studera ekonomi. Hans pappa beskriver honom som en "ödmjuk världsmedborgare" ochvännernafrån uppväxten beskriver Davidsom av nyfiken natur.
- Det bästa sättet att lära känna David var att följa med på hans långa promenader. Det var mycket som blev ventilerat på väg till och från skolan, politik och historia var favoritämnen, skrevtvå av hans vänner från gymnasiet i ett minnesord knappt ett år händelsen.
Hans pappa berättar att David alltid hade drömt om att flytta till USA och leva den amerikanska drömmen.Den 11 september 2001 hade han bott i New York i ett par år och hankat sig fram som allt från brödförsäljare till ströjobb innan han till slut fick ett jobb påden multinationella försäkringsjätten Marsh på 100:e våningen i World Trade Center. - David var hemma i Göteborg bara några dagar innan 11 september. Då hade han varit på tjänsteresa med sin chef och jag träffade både hemma i Örgryte.
Saknad av sin familj
Dagarna efter attacken var tunga för familjen. David var den enda svensk som dog i attacken och sorgen var tung att böra. Syskonen Petra och Patric har skrivit i enbloggdär anhöriga delar med sig av offrens historia.
- Som Davids storebror var det min uppgift att försvara honom och jag hade gjort vad som helst för att kunna rädda honom. Nu kunde jag bara se katastrofen utspela sig framför mina ögon på tv,skriver Patric Tengelin. Peter berättar att han har en hylla hemma med minnen av David. Han visar en bilaga från Göteborgs-Posten tre månader efter terrorattacken och privata bilder på David, en till synes glad, blond 25-åring.
- Man tyngs av det, visst gör man det. Men mest av allt hoppas jag att han slapp lida, eller inte hann märka något när planet kraschade. Fast det är klart det var många på kontoret, och någon måste ha börjat skrika.
Hedrade offren
Bara några veckor efter 9/11 reste familjen till New York för att närvara vid en minnesceremoni för offren. - Jag blev ombedd att hålla ett tal om David som blev mitt svåraste tal någonsin. Det var hemskt, men samtidigt något som jag kände att jag måste göra. Senast PeterTengelin var i New York var på 10-årsdagen av attacken. Då ett minnesmonument med namnen på alla offren finns inristade.Varje år hålls också en ceremoni till minnet av offren på årsdagen.
- Jag fick inbjudan bara för några veckor sedan.De anhöriga som är med får läsa upp namnet på några av alla som omkom. Jag skulle verkligen vilja vara med en gång och få vara den som läser upp Davids namn.
Årsdagen alltid speciell
När årsdagen av terrorattacken som tog hans sons liv närmar sig berättar Peter att det känns tufft. Även om han inte mår dåligt av tv-bilderna tänker han mycket på sin son.
- Konstigt nog gråter jag inte när jag ser tv-bilderna, det är för overkligt på något sätt. Samtidigt tog det tio år innan jag klarade av att städa ur Davids lådor hemma, det gjorde mig för ledsen för att klara av. Sedan ett antal år har han också donerat en bänk till Botaniska trädgården i Göteborg dit han tycker om att gå och minnas sin son. Även om han inte har en specifik ceremoni så känns det viktigt att göra något speciellt på årsdagen.
-Jag tänker alltid extra mycket på det och gör något för David, med David. Antingen i New York där jag varit ett par gånger. Eller så går jag till Botaniska på klockslagen när det händer och sättermig på bänken. I år kommer jag antingen att sitta på en klippa nere i Halland, eller i Botaniskaoch tänka tillbaka på David och hans liv.
