Budskapen från Ankara är benhårda gentemot Sverige och Finland, och mot USA och Nato. Kraven kommer från 68-årige Erdogan som varit en politisk kraft sedan 1994 och lett landet sedan 2003. Han ser sig som en landsfader, de svagas röst och han när en förhoppning om ett förstärkt Turkiet regionalt och i världen.

Så såg stora delar av omvärlden honom också.

Men den bilden har falnat, svärtats och försvunnit.

Och det är delvis ett mysterium, eller så har makten helt enkelt bara korrumperat.

– Samtidigt som han gjort sig starkare formellt, så har han gjort sig svagare informellt. Flera av de grupper och institutioner som stöttade honom har han gjort sig osams med, säger Klas Grinell som är föreståndare för Centrum för Europaforskning på Göteborgs universitet.

Även den svenske diplomaten Olof Ehrenkrona ser en hård yta utåt som kan krackelera.

– Det är en kristallisk maktstruktur, den är väldigt hård, men också väldigt spröd. När den spricker så spricker den i väldigt många bitar, säger Ehrenkrona om maktmänniskan och politikern Erdogan.

Men för att förstå Erdogan, som grundade AKP, Rättvise och utvecklingspartiet, krävs insikt i hans bakgrund och det turkiska maktsamhälle som han kom att utmana.

Erdogan föddes i en fattig stadsdel i storstaden Istanbul. Levnadstecknare konstaterar att han var torgförsäljare för att dryga ut kassan samtidigt som han gjorde karriär som semiprofessionell fotbollsspelare. Detta i ett land där maktgruppen kom från arvet av Kemal Atatürk, som på 1920- och 30-talet moderniserade och sekulariserade spillran av det tidigare ottomanska imperiet. Kemalisterna kontrollerade stora delar av den så kallade djupa staten: militär, rättssystem, universitet.

Islamisten Erdogan var ett hatobjekt för många av kemalisterna. Och han fängslades när han var borgmästare då han reciterat diktraderna ”Moskéerna är våra baracker, de troende är våra soldater och minareter är våra vapen”.

Erdogan var själv politisk fånge, konstaterar Ehrenkrona. Väl frisläppt tog han över ledarskapet i partiet som kom att segra i valet 2002, och han sade själv att han inte skulle göra om försöken att förfölja politiska motståndare.

Premiärminister Erdogan intensifierade kontakterna med EU för ett medlemskap, han öppnade för den kurdiska befolkningens rättigheter och språk samt satsade på infrastrukturella projekt och stöd till den stora befolkningen som levde i fattigdom på landsbygden.

– Man försökte skapa en modern variant av ett kristdemokratiskt parti, men med muslimsk prägel, säger Ehrenkrona, som bland annat varit rådgivare åt dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M).

– Erdogan gav de fattiga och underprivilegierade en röst. Turkiet har stora städer med välbärgad elit, men en landsbygd som är enormt fattig, fortsätter Ehrenkrona.

I valen 2007 och 2011 fick AKP närmare 50 procent av rösterna, Erdogan var den självklare och ohotade ledaren.

På besök i Stockholm i november 2013, hos statsminister Fredrik Reinfeldt (M), viftade den omkring 185 centimeter långe Erdogan självsäkert bort all kritik, och fick till och med lovord av statsministern. Hemma i Turkiet utmanade Erdogan militären och rättssystemet, och han valde att driva igenom en kontroversiell lag som tillät att bära huvudduk.

Den principiellt viktiga frågan fick sekulära kemalister att bli rasande.

Där och då började Erdogan att förändras. Korruptionsanklagelser mot bland annat hans barn, maktstrider och rättegångar, och en ökad politisk isolering sedan han rensat ut flera närstående styrde honom mot maktfullkomlighet: den auktoritäre ledaren.

Han svängde helt mot kurderna, och valde med militärens stöd att gå till attack mot kurdiska grupper. Fria medier tystades, regimkritiker fängslades, de demokratiska rättigheterna inskränktes eller knäcktes helt.

Erdogan, som enligt partistadgar inte längre kunde få vara premiärminister, valde att bli vald till president 2015. För att sedan kräva grundlagsändringar för att stärka presidentens makt – vilket gick igenom.

Inskränkningar av mänskliga rättigheter, attacker på kurdiska grupper och mediecensur intensifierades.

Därtill kommer insatser i inbördeskrigets Syrien, samt ett försök till statskupp 2016, där Erdogan pekade ut den tidigare samarbetspartnern Gülenrörelsen som skyldig.

Diplomaten Ingmar Karlsson, en av Sveriges främsta analytiker av Turkiet, säger att Erdogan inte bara kämpar för sitt politiska liv.

– Han är också rädd för det egna livet, säger Karlsson som konstaterar att den auktoritäre ledaren känner till historien: tidigare ledare har dödats efter statskupper.

Men även Erdogans politiska arv kan ifrågasättas. Han har hyllats internationellt för viktiga ekonomiska framsteg, speciellt bland underprivilegierade, men frågan är om det egentligen har bäring:

– Många uppfattar att man fått något av honom. Men Turkiet har gått från nästan ingen privatbelåning till väldigt hög privatbelåning till bland annat bostäder och bilar. På ett sätt kan man säga att folket har lurats och intecknat sig själva. Det blir tydligt nu när valutan sjunker och belåningsekonomin faller ihop, säger Klas Grinell på Göteborgs universitet.

Och precis som den ryske presidenten Vladimir Putin har valt en brutal men ensam ledarstil, så har Erdogan har blivit allt mer ensam. Känslan av att vara förföljd av omvärlden, konspirationsteorier och rädsla har gjort att han isolerar sig.

Vad är då det bästa som Erdogan gjort som politiker?

– Ja, det skulle vara att han i början skapade en djupare demokratisk förankring. Många trodde att det skulle innebära demokratiska framsteg. Men det bröts. Hade han förlorat valet 2011, så hade han setts som en av de stora statsmännen i början av 2000-talet.

Blev borgmästare 1994 i Istanbul som medlem i Välfärdspartiet.

Författningsdomstolen förbjöd Välfärdspartiet 1998. Erdogan dömdes till 10 månaders fängelse för religiös uppvigling.

Grundade partiet AKP (Rättvise och utvecklingspartiet – Adalet ve Kalkinma Partisi) 2001. Vann valet 2002, och kunde bli premiärminister efter fyllnadsval 2003.

Valde att kandidera som president, och fick 52 procent av rösterna i valet 2014.

Presidentmakten förstärktes efter konstitutionsändring 2019.

Recep Tayyip Erdogan