Omvärldens sanktioner mot Iran har sedan de infördes 2018 kastat landet in i ett ekonomiskt mörker. Valutan är värd en spottstyver av vad den en gång var och fastän nödvändiga livsmedel som till exempel matlagningsolja och mjölkprodukter kunnat importeras med hjälp av subventioner så har många iranier kämpat för att få vardagen att gå ihop.

Så när regeringen den 9 maj gick ut med att de subventioner som hjälpt importörerna att hålla priserna nere skulle minska bröt protester ut på flera håll.

Demonstrationerna har spridit sig till tiotals städer, och handlar nu snarare om protester mot president Ebrahim Raisi, den högste religiöse ledaren ayatolla Khamenei och den iranska diktaturen i stort, än om subventionerna som triggade dem.

Det som möjliggör för regimkritiska folksamlingar att mötas i den hårt kontrollerade diktaturen är protesternas spontana natur. Därför inleds protestvågorna ofta utanför storstäderna – det är lättare att mobilisera i de mindre och mellanstora städer som protesterna nu pågår i.

Fastän internet rapporteras ha stängts ned på flera håll så sprids bilder och filmer från protesterna på sociala medier, och inspirerar iranier med likartade problem på andra håll att också gå ut på gatorna.

– Men att det är spontant innebär också att möjligheten och förmågan att få till långvarig effekt är mindre. Det finns ingen rörelse, ingen möjlighet att utöva ett kontinuerligt politiskt tryck. Så efter ett tag tystnar folk igen, säger Rouzbeh Parsi, Irankännare och programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid Utrikespolitiska institutet (UI).

Den tystnaden är dock sällan långvarig.

2019 blev höjda bränslepriser den gnista som föranledde de största demonstrationerna på länge i Iran, vilket snabbt omvandlades till protester mot det politiska styret generellt. Minst 323 personer ska enligt människorättsorganisationen Amnesty International ha dödats, tusentals fler fängslades.

Och förra sommaren utlöste vattenbrist demonstrationer i flera iranska städer, vilket ledde till sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och demonstranter. Enligt människorättsgrupper som Human Rights Watch (HRW) dödades flera personer, och tiotals frihetsberövades.

Säkerhetsstyrkor uppges ha skjutit skarpt mot demonstranter även i år, men inga officiella siffror kring antalet skadade har offentliggjorts.

En parlamentsledamot sade i en ljudinspelning att en person dödats i protester i den sydvästliga provinsen Khuzestan, och det florerar uppgifter om fler dödsfall, men informationen är svår att bekräfta.

Regimen ser alla yttringar av detta slag som ett säkerhetshot, och slår ned dem som ett sådant, enligt Parsi. Men så länge problemen kvarstår kommer protesterna fortsätta i Iran, där det finns en lång tradition av att demonstrera. Folksamlingarna ser ut att ha lyckats sätta press på styret att ta itu med de bistra levnadsförhållandena.

– Om de ansatserna lyckas är däremot en annan fråga. Korruptionen och inkompetensen löper rakt igenom den politiska eliten, annars hade man inte haft den här situationen till att börja med.

Demonstrationer mot vattenbrist i Isfahan i november 2021.

Ända sedan kriget mot Irak på 1980-talet har det importberoende Iran hjälpt importörer att öka sin köpkraft utomlands, trots iranska rialens fluktuerande värde, med hjälp av omfattande subventioner.

Men det har blivit dyrt för statskassan och frågan om hur staten ska kunna minska subventionerna utan att försätta befolkningen i ännu större fattigdom har varit ett problem för flera olika regeringar i många år.

I takt med att Iran blivit föremål för sanktioner, samtidigt som spannmål och andra viktiga varor blivit dyrare globalt, har frågan blivit mer akut.

Den 9 maj gick regeringen ut med en plan på att minska subventionerna för en rad olika stapelvaror, däribland mjöl och mjölkprodukter, vars priser skjutit i höjden på bara några dagar.

Fakta: Subventionerna i Iran

Sophie Tanha/TT

Protestvåg i Iran efter höjda matpriser

Höjda matpriser har triggat i gång protester i ett tiotal städer. Bild från 11 maj.