Sveriges planer på att snabbt gå med i försvarsalliansen Nato fick ett abrupt slut då Turkiets president Recep Tayyip Erdogan anklagade Sverige för att stödja &quot;terrororganisationer&quot; politiskt, ekonomiskt och med vapen.

För att Turkiet ska ge sitt medgivande till ett svenskt Natomedlemskap har landet nu släppt en fempunktslista, som bland annat innehåller krav om att Sverige måste &quot;upphöra med stöd till PKK/PYD&quot;.

YPG är den väpnade grenen av det kurdiska partiet PYD (Demokratiska unionspartiet), som Turkiet likställer med PKK.

Såväl PKK som PYD/YPG kämpar för ökad kurdisk autonomi, men i olika länder: Turkiet respektive Syrien. PKK har utkämpat ett gerillakrig mot den turkiska staten sedan 1984. Rörelsen är terrorstämplad av Turkiet, USA och EU – det vill säga även av Sverige.

PYD är aktivt i Syrien och har haft ett nära militärt samarbete med västvärlden – främst USA – i kampen mot IS. Nyligen lovade även den svenska regeringen att fördjupa sitt samarbete med PYD, i en uppgörelse med den politiska vilden i riksdagen Amineh Kakabaveh.

Det har fått Erdogan att se rött – han menar att PYD endast är en täckmantel för PKK.

Men enligt Shiyar Ali, representant för PYD i Sverige, finns inget samarbete mellan de två rörelserna.

– Det är inte samma grupp, absolut inte. Vi jobbar för kurderna i Syrien. Vi strävar efter fred med grannländerna – Turkiet i spetsen – och har haft dialog med dem, men inte lyckats komma vidare, säger han till TT.

Den bilden ifrågasätts av Aron Lund, Syrienkännare och Mellanösternanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Enligt Lund delades det ursprungliga PKK i början av 2000-talet upp för att arbeta under olika namn i Turkiet, Syrien, Iran och Irak. PYD bildades då för att ta över verksamheten i Syrien. En anledning till att rörelsen delade upp sig var att just PKK klassades som en terrororganisation av västvärlden.

– De bör betraktas som delar av samma rörelse. Sedan verkar de olika grenarna under olika villkor, vilket gör att retorik och agerande blir annorlunda. Men de ingår i samma gränsöverskridande nätverk.

Han nämner att den syriska delen av rörelsen har tonat ner den kurdiska nationalismen, för att kunna driva ett självstyre som samlar olika etniska grupper.

Även Tysklands underrättelsetjänst har klassat PYD och PKK som systerpartier, och PYD:s väpnade gren YPG beskrevs dessutom 2018 som PKK:s &quot;syriska milis&quot; av Daniel Coats, USA:s dåvarande nationella underrättelsechef.

Enligt Lund verkar PYD och liknande grupper inom paraplyorganisationen KCK, som har sitt säte i Kandilbergen i Irak och styrs av PKK-ledare.

Shiyar Ali säger sig inte känna till paraplyorganisationen. Han upprepar att hans parti inte har någonting att göra med PKK.

– Vi har inget samarbete. De agerar i Turkiet, och vi agerar i Syrien, säger han.

Vad gäller de senaste turkiska kraven vill PYD inte dras in i svensk politik, enligt Ali.

– Vi accepterar att det finns ett krig och ett hot, och då ska Sverige kunna skydda sig. Men inte på Turkiets villkor. Sverige får inte ge efter för Erdogan, säger han.

PKK (Partiya Karkeren Kurdistan) grundades 1978 som ett revolutionärt kurdiskt vänsterparti, med målet att bilda en kommunistisk stat i de områden i Turkiet, Irak, Syrien och Iran som beboddes av kurder.

I Turkiet hade det under åren dessförinnan skett dubbla militärkupper och införts krigslagar. Den kurdiska minoriteten erkändes inte som en egen folkgrupp (de benämndes som ”bergsturkar” fram till 1990).

En av PKK:s grundare tillika ledare, Abdullah Öcalan, flydde från Turkiet till Syrien 1979 och styrde rörelsen därifrån.

I mitten av 1980-talet utförde PKK, som kommit att bli ett slags gerillaorganisation, ett flertal angrepp mot turkiska mål. Det blev upptakten till ett inbördeskrig som pågått i våldsamma vågor över årtionden. Det var som allra mest våldsamt under åren 1991–93 och har krävt tiotusentals liv. Bägge sidor i konflikten bedöms ha gjort sig skyldiga till mängder av övergrepp.

I polariseringen har många kurder drivits till stöd för PKK även om de inte nödvändigtvis sympatiserar med organisationens långsiktiga mål.

Efter millennieskiftet har det gjorts flera försök till fredsförhandlingar mellan den turkiska staten och kurderna. De har bitvis resulterat i att staten gått med på att lätta på vissa lagar, men varje gång har de i slutänden kollapsat. Från 2015, och president Erdogans tillträde, har kriget och nedslagen mot kurder i sydöst i stället trappats upp.

Abdullah Öcalan greps i Kenya i slutet av 1990-talet och dömdes till döden av en militärdomstol, men det omvandlades senare till ett livstidsstraff. Han avtjänar det på en fängelseö utanför Istanbul.

PKK och kurderna