Under sommaren genomför Naturskyddsföreningen tillsammans med Göteborgs Marinbiologiska Laboratorium Krabbfiskeprojektet och uppmanar allmänheten att fiska krabbor. <a href="https://gmbl.se/" id="link-0ed9bec35bccd57a3785fa1fa59207b9">Läs mer här.</a>

En hink, ett snöre med en klädnypa och bete kommer man långt med. Men livet som krabbfiskare blir enklare för den som också använder håv.

– Det klassiska är ett snöre, en klädnypa och en trasig blåmussla. Nu är det ju lite dåligt med blåmusslor men det invasiva ostronet finns ju istället. Det går bra det också, säger Matz Berggren, som forskar på krabbor och andra kräftdjur på Göteborgs Universitet.

På många bensinstationer kan man även köpa krabbfiskekit med små pimpelspön om man hellre föredrar det.

Nya arter kan tränga undan strandkrabban

Hink, håv och krabbfiskespö. Sedan är det bara att ge sig ut.

Strandkrabban lever ofta från någon decimeter till några meters djup och kan utan svårigheter hittas vid klippor och bryggor. Ett tips är att välja ut en öppen plats på botten med tång och stenar i närheten. Sedan är det bara att vänta, vilket man sällan behöver göra under någon längre stund.

– Leta på stenstränder, där krabborna gömmer sig i hålor eller bland tångruskorna. Det är ett enkelt fiske där man sällan går tomhänt, säger Matz Berggren.

Krabbfiske innebär visserligen en stress för krabban men i utbyte får den mat, menar Matz Berggren.

– Visst blir de stressade. Det blir alla djur när de blir uppdragna och sedan trampar runt på varandra i en hink ett antal timmar. Men de dör inte av det, säger Matz Berggren.

Däremot är det viktigt att tänka på att inte låta krabborna vara i samma vatten timme efter timme. Då kan vattnet bli syrefritt eller för varmt och det kan döda dem.

– Föräldrar får hålla ett öga och byta vatten med jämna mellanrum, säger Matz Berggren.

Invasiva blåskrabban upptäckt i Ljungskile: ”Krossa den med en sten”

Blåskrabba (Hemigrapsus sanguineus). Även kallad asiatisk strandkrabba.

Blåskrabba

Blåskrabban kommer från Asien och tros ha följt med sjöfarten till europeiska och amerikanska kuster. Arten kan ganska liten, som vuxen mäter blåskrabban mellan tre och fyra centimeter. Ryggskölden har också en mer kvadratisk form jämfört med strandkrabban. Namnet kommer från att hannarna har en hudblåsa i leden på klosaxen.

Första fyndet i Sverige rapporterades in från Hönö i juli 2012. Under 2017 och 2018 hittades arten på 21 olika platser, från Kosteröarna i norr till Halmstad i söder.

Småprickig penselkrabba, Hemigrapsus Takanoi.Främmande, invasiv art.

Penselkrabba

Penselkrabba är relativt lik blåskrabban. Men blåsan på klon saknas, istället har hannarna en hårtofs på båda sidorna av klon. Dessutom har arten inte lika tydliga ränder på benen, som blåskrabban har. Penselkrabba observerades första gången 2016 i svenska vatten. Sedan dess har bara enstaka fynd gjorts vilket kan tyda på att arten inte är lika vanlig som blåskrabban. Ett annat alternativ är att den förekommer på platser där krabbfiske inte är lika vanligt.

– Blåskrabban gillar att ha det lite mera exponerat, till exempel på badstränder, medan penselkrabban vill ha det lite lugnare. Men områdena där de trivs överlappar varandra. Penselkrabban verkar inte vara så vanlig men det kan vara att man inte fiskar tillräckligt mycket på sådana ställen, säger Matz Berggren.

<a href="https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/28/Atlantic_Rock_Crab_%28Cancer_irroratus%29_-_Witless_Bay%2C_Newfoundland_2019-08-09.jpg/640px-Atlantic_Rock_Crab_%28Cancer_irroratus%29_-_Witless_Bay%2C_Newfoundland_2019-08-09.jpg" id="link-254b412363ecbc1c92a72e05930ca5c1">Bilden</a> är tagen i Newfoundland, Kanada.

Stenkrabba

Det finns bara en observation av stenkrabba i Sverige, gjord utanför Kullen i Skåne. Den krabban fångades på 27 meters djup 2019. Arten liknar den vanliga svenska krabbtaskan. Stenkrabba lär inte dyka upp om man krabbfiskar från bryggor, utan snarare i tinor för den som fiskar hummer, kräfta eller krabbtaska.

– Problemet är att stenkrabban ser i princip ut som krabbtaska fast lite mer sliten och hårig. Risken finns att man bara kastar i den igen om man får upp den och att fynden då inte rapporteras, säger Matz Bergren.

Arten kommer från Nordamerika och kan bära på sjukdomen gaffkemi, som är dödlig för till exempel hummer. Stenkrabba har etablerat sig på Island där den på några år blivit så vanlig att det går att bedriva kommersiellt fiske på arten.

– På 20 år fick Island ett ganska stort fiske av stenkrabba. Nu har vi fått vad som verkar vara ett ströex men risken finns att den kan breda ut sig även här, säger Matz Berggren.

Kinesisk ullhandskrabba  (Eriocheir Sinensis)

Ullhandskrabba

Denna krabba har hittas på lite olika platser i Sverige. Rapporter har kommit från Blekinge, Vänern, Sörmland och även Luleå. Arten lever i sötvatten men behöver saltvatten för att fortplanta sig. Krabban kommer ursprungligen från Kina där den anses vara en stor delikatess.

– Det är en läcker krabba men den ska fortfarande inte vara här. Om det är pekinganka som gäller i Peking är det ullhandskrabba som är motsvarigheten i Shanghai. Den betingar otroliga priser där, säger Matz Berggren.

Det är fullt möjligt att krabborna i Vänern vandrar ner till Västkusten för att lägga ägg, trots de långa avstånden.

– De kan promenera ner genom Göta Älv. I Kina har man följt krabbor som vandrat 80 mil. Krabban kan dessutom gå på land i upp till en månad om det bara är fuktig väderlek.

Arten kan dessutom bära med sig kräftpest, som riskerar sprida sjukdomen till den svenska flodkräftan.

– Den kan gå på land från ett kräftpestvatten till andra vattendrag där smittan inte finns, säger Matz Bergren.

Arten är lätt att känna igen eftersom krabban har stora håriga bollar på klorna. På engelska heter den mitten crab, eftersom den ser ut som att klorna nerstoppade i rejäla ullvantar. Arten blir dessutom relativt stor med en ryggsköld på upp till 10 centimeter.

Den som hittar invasiva arter bör rapportera fynden och skicka in bilder till www.rappen.nu

Krabbtestet

När GP fiskade krabba med barnen vid Hovåsbadet genomfördes ett ovetenskapligt och, i ärlighetens namn, ganska misslyckat test av vilket bete som fungerar bäst.

Sex krabbor släpptes ut i frihet på sandbotten där små högar av krossade snäckor, krossade japanska jätteostron, skal av havskräftar och stagg placerats ut. Men samtliga krabbor utom en föredrog att ta skydd i närliggande tång istället för att äta mat. Den enda krabba som vågade sig fram kastade sig över ostronet med stor aptit.

Krabbor äter annars det mesta. Rekommendationen från Matz Bergren är att ju mer det luktar desto bättre är det.

– Ta det som luktar bäst och mest. Musslor och ostron ger väldigt bra doft. De äter det som ger mest energi till minst ansträngning. Och då är as väldigt tacksamt. Musslor och ostron släpper ut massa partiklar, som drar iväg i vattnet väldigt snabbt. Då känner krabborna att ”här finns något som är godis”. Samma sak med fiskrens. Då kommer de direkt.

Strandkrabba är gott, och påminner om vanlig krabbtaska i smaken.

– Jag har testat givetvis. Det är inget fel på det. Det är lite som vanlig krabba med lite söt smak på det. Jag har barnbarn och de vill ta hem och koka en del. Då får man visa sin goda vilja och äta. I princip alla kräftdjur som finns på västkusten har jag testat minst en gång, säger Matz Berggren.

Däremot är det ganska pilligt att äta så små krabbor. Bättre då att koka fond på krabborna:

Fiska upp drygt ett kilo strandkrabba. Avliva dem så smärtfritt som möjligt. Krossa krabborna. Hacka och stek sedan en gul lök, en schalottenlök och en halv purjolök i olja. Släng i en klick tomatpuré. Lägg i krabbskalen och stek några minuter till. Om man vill kan man rosta skalen i ugnen först för att få ännu mer skaldjurssmak. Häll sedan i en halv flaska vitt vin, en nypa malen vitpeppar och lite paprikapulver. Häll över vatten så det täcker. Koka utan lock i 20 minuter, ta bort skummet som bildas på ytan. Häll allt genom en sil och reducera vätskan till önskad styrka. Fonden kan sedan frysas in i mindre burkar. Perfekt att använda till såser eller soppor.

För att göra slutet så smärtfritt som bara möjligt för krabban är det följande som gäller, enligt Matz Berggren. Lägg krabban i frysen, i en burk utan lock som den inte kan ta sig ur. Efter ungefär 20 minuter kan man försiktigt peta på krabbans ögon för att se om de reagerar. Gör krabban inte det kan man ta ut den, lägga den på rygg och klyva den längs med mittlinjen. Men det är ett ganska omständligt förfarande.

– Ett snabbt slag med en sten fungerar också. Det är ju dessutom en stress för krabban att behöva fraktas hem. Att lägga dem i frysen fungerar om man bor precis vid stranden men annars duger ett blixtsnabbt slag också, säger Matz Berggren.

Bara strandkrabbor. Inga invasiva arter nappade denna dag.

Strandkrabban är vanlig längs den svenska västkusten. Den lever ofta på grunt vatten. I vanliga fall är krabban gråbrun men det kan variera ganska mycket. I USA kallas samma art för green crab eftersom strandkrabban där snarare har en grön ton. Det kan också vara röd.

– Förr trodde man att den röda färgen hade att göra med att honorna bar ägg men det stämmer inte. Det finns även röda hannar. Antagligen har det snarare att göra med att kosten bestått av andra kräftdjur och att den fått en röd färg av den anledningen.

Det finns också en annan variant, en blå strandkrabba. Den är unik för vattnen utanför Göteborg, enligt Matz Berggren.

– Det är en väldigt udda form där färgen är klarblå till stålblå. Den finns framför allt mellan Onsalahalvön i söder och Marstrand i norr.

När Matz Berggren och andra forskare tittat närmare på den blå variantens genetik kunde de konstatera att det är samma art som de andra strandkrabborna.

– Varför den är blå vet jag inte. Det är troligen bara en genetisk förändring, som sedan hängt med. Det gör antagligen ingen skillnad för krabban. Och om det inte finns något större yttre tryck så hänger förändringen med, utan att varken dominera eller försvinna, säger Matz Berggren.