Han kom ensam – och socialkontoren hann knappt med

Drygt en femtedel av de som sökte asyl i Sverige 2015 var ensamkommande barn under 18 år. Morteza Rezai är en av dem. Han hamnade i Bohuslän – där socialkontoren kämpade hårt för att hinna med att ordna sovplats till alla.

Amanda Karlsson

Av de som sökte asyl i Sverige 2015 var omkring 22 procent ensamkommande barn under 18 år. Socialkontoren i Bohuslän larmade tidigt om att de behövde fler socionomer för att klara trycket.

Uddevalla hade sedan tidigare ett avtal med Migrationsverket om att ta emot 11 ensamkommande barn under 2015. När den så kallade flyktingkrisen kom ändrades överenskommelsen med myndigheten och i slutet av året hade kommunen tagit emot 186 ensamkommande barn.

– Det var den tuffaste arbetssituationen jag varit i. Allting gick så fort. Det var ett enormt tryck. Vi startade tio nya HVB-hem på ett år och skulle hitta personal till det samtidigt som alla kommuner konkurrerade om att anställa samma personer, säger Maria Kullander, chef för individ- och familjeomsorg i Uddevalla kommun.

Även till Sotenäs kom många ensamkommande. Erika Krylberg arbetar på socialtjänsten och arbetsleder sedan några år tillbaka de som arbetar med mottagandet av ensamkommande.

– Det forsade in ärenden under den hösten, det var fruktansvärt intensivt att bena ut allt och att ordna boenden. Jag tror det var drygt 70 barn som kom och vi fick starta upp helt nya HVB-hem på extremt kort tid, säger hon.

Clarie Engström ledde socialtjänstens arbete i Munkedal hösten 2015. ”Det var en otroligt hård belastning”, säger hon.
Clarie Engström ledde socialtjänstens arbete i Munkedal hösten 2015. ”Det var en otroligt hård belastning”, säger hon. Bild: Matilda Spetz

Tog in konsulter

I Munkedal var läget så pass ansträngt att man tvingades ta in socionomkonsulter för att täcka behovet av socialsekreterare.

– Det var en otroligt hård belastning. Vi fick 100 barn på ett bräde. Så det var mycket lappa och laga och snabba ryck, säger Clarie Engström som ledde arbetet med socialtjänstens myndighetsutövning i kommunen hösten 2015.

Hon minns särskilt ett fall där socialkontoret under julhelgen fick reda på att ett barn skulle komma dagen efter.

– Det var bara att vi fick reda på att imorgon kommer ett barn som ställs på perrongen, så det blev bara ’vem ska möta det här barnet?’. Då fick en enhetschef inom äldreomsorgen rycka ut. Det var många sådana lösningar som var jättemärkliga.

Plötsligt hade en handfull handläggare kanske 100 ärenden

Sedan ett par år tillbaka hade ett team i Tanum tagit hand om ensamkommande som kom till norra Bohusläns kommuner. Men under hösten 2015 rasade ärendena in – och projektet fick avslutas.

– Det var jättebra innan. Men plötsligt hade en handfull handläggare kanske 100 ärenden var så det gick inte. När vi tog över fick vi ställa till rätta och göra klart utredningar som de inte hunnit med, berättar Clarie Engström.

”Egentligen hade vi velat fly hela familjen, med det är dyrt”, berättar Morteza.
”Egentligen hade vi velat fly hela familjen, med det är dyrt”, berättar Morteza. Bild: Isabella Persson

Såg människor dö – hamnade på boende i Munkedal

En av de ensamkommande som hamnade i Munkedal var Morteza Rezai. Han var 16 år när han klev in på Buråsvägens HVB-hem i Munkedal.

Han såg människor dö och försvinna på sin flykt till Sverige. Resan började egentligen redan när han var mycket liten. Hans föräldrar flydde från Afghanistan där hans pappa, som var lärare, levde under dödshot, berättar Morteza. Han växte sedan upp i Iran men levde som papperslös.

För att ha chans till en bra utbildning och en framtid med jobb valde han att lämna sin familj och helt ensam ta sig till Europa när han var 15 år gammal.

– Jag hade egentligen tänkt länge att jag skulle fly, men när jag blev 15 år kändes det som att det var dags. Egentligen hade vi velat fly hela familjen, med det är dyrt, säger han.

Vandrade i 40 graders hetta

I en liten väska packade han det allra nödvändigaste: lite kläder och pengar. Sen bar det av. Första stoppet blev Turkiet. Med hjälp av flyktingsmugglare vandrade han tillsammans med en grupp andra flyktingar över berg i flera dygn och fick bara ett halvt glas vatten om dagen – i 40 graders hetta, berättar han.

Sen trängdes han i en båt över Medelhavet till Grekland. Och genom Europa tog han sig med minibussar, men landsgränserna passerade han till fots under nätterna. Slutligen hamnade han i Sverige.

Man vänjer sig vid ensamheten

I augusti 2015 flyttade han in på HVB-hemmet i Munkedal. Tillsammans med flera andra unga killar i sin egen ålder väntade han länge på svar om sin framtid.

– Det var jättesvårt. Man vänjer sig vid ensamheten, men första året var nog det jobbigaste. Det blir som att flytta hemifrån men väldigt långt, säger han.

På vardagarna gick han i skolan och på fritiden hängde han med de andra ungdomarna på hemmet. De spelade fotboll och Playstation för det mesta, berättar han.

– Det var inte så lätt att bo där. Från början var vi inte så många så då var det lättare och mer aktiviteter och mer koll på oss, men efter några månader blev vi plötsligt 25-30 stycken. Då delade vi rum och var rätt många. Allt blev sämre liksom. Det var jobbigt först men man vande sig efter ett tag, säger han.

19 på samma boende fick avslag

Vid sin första ansökan om uppehållstillstånd nekades han. Vid samma tid fick majoriteten på boendet ett likadant besked.

– Vi var totalt 30 stycken och 20 från Afghanistan, 19 av oss fick avslag. Migrationsverket ville ha id-handlingar men vi hade inga. Det var riktigt tufft, säger Morteza.

"Jag vill jobba och starta ett bra liv, bilda familj och bo här, det är ingenting större jag drömmer om”, säger Morteza.
"Jag vill jobba och starta ett bra liv, bilda familj och bo här, det är ingenting större jag drömmer om”, säger Morteza. Bild: Isabella Persson

När han fyllde 18 flyttades han till ett asylboende i Dingle där han trängdes i en liten lägenhet med fem andra nyanlända. Till slut fick han besked om att han får stanna.

Nu, tre år senare, har han tagit studenten och har körkort. Han har gått yrkesprogrammet på gymnasiet och är nu lärling på ett vvs-företag. Om ett par år är han färdig rörmokare.

– Jag vill jobba och starta ett bra liv, bilda familj och bo här, det är ingenting större jag drömmer om. Det blev som jag tänkte, även om det var svårare att få uppehållstillstånd än jag trott, säger han.

Hade det fortsatt hade vi kanske inte klarat av situationen

Trots den tunga belastningen på socialtjänsten är socionomerna överens om att de både är fascinerade och stolta över hur snabbt verksamheterna kunde byggas upp i kommunen.

– Det är imponerande att det gick, tack vare fantastiska medarbetare. Men när gränserna stängdes kände vi att vi var på en gräns, hade det fortsatt hade vi kanske inte klarat av situationen, säger Maria Kullander i Uddevalla.