Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Poya Asbaghi, 32, känner press att prestera, med tanke på sin bakgrund, i sin första säsong som tränare i IFK Göteborg.

Asbaghi vill öppna dörrar

IFK Göteborg satsar ungt och annorlunda i år. På planen och bredvid den. Nye "Blåvitt"-tränaren Poya Asbaghi, 32, hoppas att fler kan följa i hans fotspår.

Han har hyllats för sitt arbete i Dalkurd och hade ett lyckat halvår i Gefle i superettan i fjol.

Men det var ändå ett lite oväntat namn när IFK Göteborg presenterade sin nye tränare i höstas.

Poya Asbaghi är född i Iran och har aldrig spelat ens i närheten av elitfotboll själv. Det är inte den typiska bakgrunden för en fotbollstränare i allsvenskan och särskilt inte i "Blåvitt", konstaterar han.

Även om vägen dit, via framgångarna i Dalkurd, var mer väntad.

- Det är väl lite typiskt. De gånger vi får chansen, som jag och Özkan (Djurgårdstränaren Özkan Melkemichel), blev våra första elitklubbar Dalkurd och Syrianska, säger Asbaghi.

- Målet är ju att det inte nödvändigtvis ska behöva vara så att man går via en etnicitetsklubb för att få chansen i eliten.

Vill bana väg

TT: Känner du lite extra press att lyckas med tanke på din bakgrund?

- Ja, den pressen, den vet jag kommer att vara där, säger Asbaghi.

- Sedan vet jag, att om jag misslyckas beror det inte på att jag är invandrare. Men utåt, för nästa person, kommer det ändå att finnas en skepsis. Den pressen känner jag lite, för jag vill ändå bana väg för fler.

Blåvit omstart

Tränarkarriären har gått snabbt från starten i ett pojklag i Uppsala-Näs IK (Unik) 2009.

Hans första match som huvudtränare – för Unik i division 3 – ligger bara sex år bakåt i tiden. Nu är snart är det dags för bortamatchen mot Trelleborg i den allsvenska premiären.

- Hade jag varit 80 år hade jag också känt press. Nu är det mer en press att visa att det går även när man är ung, att det inte blir så att man stänger dörren för andra om det skulle gå åt helvete, säger 32-åringen.

Frågan är vilken måttstock supportrarna ska använda för årets upplaga av "Blåvitt".

På en vägg ovanför utgången från klubbens träningsanläggning Kamratgården finns tre pokaler i guldfärg och en uppräkning av IFK Göteborgs stora titlar hittills.

Sju från svenska cupen – 18 SM-guld – två Uefa-cuptitlar.

Men efter tiondeplatsen i år och åratal av kärvande ekonomi startar klubben nu om med en tydlig stomme av unga, relativt orutinerade spelare.

"Få honom att jobba"

Poya Asbaghi, vars föräldrar kom till Sverige som politiska flyktingar när han var ett år gammal, tackar och tar emot. Han brinner för talangutveckling och särskilt för spelare som inte riktigt passar in i den traditionella mallen.

- Det var lite ett signum för svensk fotboll när jag växte upp. När de ser en kille som har tekniska kvaliteter, men kanske brister lite i hur hårt han jobbar i försvaret... då tänker man att ”det går inte”.

- Men ser de en spelare som jobbar hårt, men har lite bristande teknik... då tänker man att ”det kan vi fixa”.

Han skakar på huvudet och höjer rösten.

- Men få honom att jobba då? Vad är det som är så jävla svårt? Jag säger inte att det lyckas alla gånger, men ge det ett försök i alla fall.

- Det är sådana ungdomar som jag jobbat med och jag har sett förändring hos personer där ingen trodde att det var möjligt.