Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

Det ryska äventyret gav en sommar att minnas

Det hyllade landslaget återvände från det ryska äventyret som ett av världens åtta främsta. På spridda platser i det väldiga Ryssland vanns matcher, hjärtan och respekt. Under några intensiva veckor fick svensk fotboll en VM-sommar att minnas.

Det var här det hände:

Gelendzjik, basen vid Svarta havet, 12 juni.

Turistorten stod för solgaranti, men låg hundratals mil från spelorterna. Landslaget checkade in på en egen våning på femstjärniga lyxhotellet Kempinski med dess pooler, närhet till strand och hav. Här fanns i övrigt allt som efterfrågades. Träningsanläggningen låg bara en kort bussresa bort.

Ledare och spelare trivdes, att återvända efter varje match var som att komma hem.

Premiär i Nizjnij Novgorod, 18 juni.

Några timmar före avspark i landslagets första VM-match på tolv år sipprade negativa nyheter ut om Victor Nilsson Lindelöf. Mittbacken var sjuk. Hur skulle det påverka försvarsspelet när paret Andreas Granqvist/Nilsson Lindelöf, jättar i kvalet, sprack direkt? Svaret: Inte alls. Pontus Jansson klev in med kort varsel och gjorde ingen besviken. Granqvists kärlekssommar med svenska folket inleddes i 65:e minuten – men först sedan domaren tagit videogranskning till hjälp. Joel Aquilar från El Salvador pekade på straffpunkten, Granqvist drämde in bollen. 1–0 mot Sydkorea gav en pangstart och satte tonen för de kommande veckorna.

Skandalerna i Sotji, 23 juni

Ola Toivonens briljanta ledningsmål chockade de självsäkra tyskarna men det som lovade så gott slutade i en bitter förlust – och ett efterspel som drabbade Jimmy Durmaz hårt. Kort efter sitt inhopp orsakade Durmaz klumpigt frisparken som Toni Kroos smällde in till tysk 2–1-seger i femte tilläggsminuten. Durmaz förtjänade kritik, men det stannade inte där. I stället sköljde en våg av hat över honom på sociala medier. Åskan låg hela kvällen i luften i OS-orten och det var inga vackra scener efteråt när tyska ledare öppet hånade den svenska bänken.

– Några tyska ledare agerar väldigt, väldigt osportsligt och då blir man förbannad. Vad är det för respekt? Man ska inte håna motståndare som man kämpat mot i 95 minuter, det är för dåligt, sade Janne Andersson.

Manifestationen i Gelendzjik, 24 juni

Andersson kallade till sig de svenska medierna inför träningen dagen efter förlusten. Jimmy Durmaz slöt upp vid hans sida och resten av truppen radade upp sig bakom duon. Durmaz vände sig mot kamerorna och höll ett starkt och känslosamt tal.

– Jag är fotbollsspelare på högsta nivå, att bli kritiserad är något vi lever med. Det ingår i vårt jobb, det tar vi alla dagar i veckan. Men att bli kallad blattejävel och självmordsbombare. Att få hot mot min familj och mina barn, mordhot. Det är helt oacceptabelt, sade Durmaz.

Manifestationen fick genomslag i medier över hela världen och svetsade än mer samman landslaget.

Ödesmatchen i Jekaterinburg, 27 juni.

Söder om Uralbergen, geografiskt i Asien, dominerade mexikanska sombreros i staden och på arenan. De svenska fansen var i klar minoritet när det drog ihop sig till avspark. Två timmar efter avsparken firade landslaget – med hjälp av Sydkorea – sin största VM-framgång på 16 år. Ludwig Augustinsson visade vägen, Granqvist slog in ännu en straff och ett självmål gav 3–0. I och med att Sydkorea sensationellt slog Tyskland vann Sverige gruppen och fick med sig Mexiko.

Stoltheten i S:t Petersburg, 3 juli.

På Krestovskijön, på den mark vid Finska viken som en gång för länge sedan var svenskt territorium, smällde ryssarna upp en rymdskeppsliknande jättearena. Vem anade att det skulle bli platsen där landslaget skulle slå sig in bland världens åtta främsta?

Emil Forsberg sänkte Schweiz i åttondelsfinalen. Förbundskapten Janne Andersson försökte klä glädjen och stoltheten med ord:

– Jag är så jävla glad att jag knappt kan prata om det. Ursäkta att jag svär, men det är så häftigt.

– Vi gör det här för alla där hemma som stöttar oss. Det känns otroligt grymt och vi förtjänar att vara här, sade mittfältaren Albin Ekdal.

Slutet i Samara, 7 juli.

Det hann rinna mycket vatten längs den breda Volga sedan svenskarna betraktat floden för första gången i Nizjnij Novgorod. Tre veckor senare stod landslaget i en kvartsfinal för första gången sedan 1994. Hemma var det lika hett som då, för 24 år sedan. Samma förväntan rådde. Skulle det gå? Igen? Landslaget var en seger från att spela två matcher till – och om medaljerna.

Det var aldrig nära. Harry Maguire och Dele Alli nickade England vidare.

Prestationen var – när det gällde som mest – långt från det krav på personbästa över hela fronten som Andersson gång på gång påpekat som en absolut nödvändighet.

Hemma i Halmstad, 16 juli.

Janne Andersson uppmärksammades på Örjans vall, där han en gång tränat Halmstad BK, och med lite distans sammanfattade han:

– Vi gjorde så mycket vi kunde och jag tycker att vi fick ut det mesta av spelarna. Jag är imponerad över attityden hos spelarna, vi tillbringade 48 dagar tillsammans med väldigt lite gnissel. Det var mer respekt och glädje i stället.

Se bilder från alla matcher högst upp i artikeln.