Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/20

Sundhages resa - från USA till OS-final i Rio

Pia Sundhage har hela tiden haft en vision om ett offensivt svenskt landslag. Men det var först när hon gav upp den visionen som den stora framgången kom. – Det är en tvärvändning från den fotbollen som jag hade tänkt att spela när det här OS:et började, säger förbundskaptenen inför fredagens final.

Hösten 2012 hade Pia Sundhage just vunnit sitt andra raka OS-guld med USA och blivit utsedd till världens bästa tränare när hon till slut antog utmaningen som Fotbollssverige längtat efter att få se: Hon tog över det svenska landslaget.

Tajmingen var perfekt. Det landslag som Thomas Dennerby lämnade efter sig hade vunnit VM-brons året innan, kännetecknades av en solid defensiv, men ansågs ha möjlighet att utveckla sitt anfallsspel. Och framför allt så hade inte Sverige vunnit något sedan Pia Sundhage själv sparkade hem EM-guldet 1984.

Nu skulle det lossna på riktigt för svensk damfotboll. Sundhage skulle ta med sig vinnarkulturen från USA. Här skulle spelas boll.

Lyfte fram Schelin

Effekten blev omedelbar, framför allt publikt sett. När biljetterna släpptes till hemma-EM 2013 sålde de slut snabbare än någon vågat drömma om.  Och Sundhage, hon bröt det svenska tabut att inte lyfta fram individuella spelare när hon gjorde just det. Lotta Schelin var den som skulle fixa EM-medaljen.
– Jag kommer påminna om att det är Lotta Schelins ansvar. Och gruppen måste se till att hon skiner, att prata om det, att visa det på plan, sa Sundhage i en intervju med Sportbladet.

Uppfriskande, tyckte många. Lite pressande, tyckte Schelin. Men EM blev en folkfest, och Sundhage, som utlovat offensiv fotboll, fick också se sitt lag göra hela 13 mål och knipa bronset.  Och Schelin vann skytteligan.

Allt gick som planerat och nu var det dags att på allvar skapa Det Nya Landslaget.

Tillbaka till 4-4-2

Kvalet till VM 2015 gick som väntat utan bekymmer och Pia Sundhage, som utöver Lotta Schelin hade pekat ut Caroline Seger och Nilla Fischer som nyckelspelare, hade valt att ge Seger en nyckelroll. I ett 4-1-3-2-system var hon mittfältsliberon som alla bollar skulle gå via. Ett spännande grepp som såg lovande ut mot sämre motstånd i EM-kvalet – men så kraschade det. 

I en träningsmatch i början av 2015 föll Sverige tungt mot Schweiz och släppte in tre mål.

Med bara månader kvar till VM i Kanada valde Pia Sundhage att släppa sin vision och gå tillbaka till det trygga 4-4-2.
– Vi hade ju en dröm om hur vi ville spela på konstgräset, med fart och fläkt, men så händer saker och ting och vad gör vi då? Som ledare analyserar jag och börjar därefter coacha och då gör vi en förändring. Så vi kommer inte att spela som vi gjorde i EM och vi kommer heller inte uttrycka oss på det sättet. För jag vill se en förändring, sa Sundhage i en GP-intervju inför mästerskapet.

Och nog blev det en förändring, alltid. Men knappast den som Sundhage eller någon annan svensk önskat. För det ”trygga” 4-4-2 visade sig bli en hämsko, och osäkerheten kring spelsystem gjorde att Sverige aldrig kom loss i Kanada. Man krånglade sig förvisso vidare ur Dödens Grupp, men mot Tyskland i åttondelsfinalen tog det tvärstopp. Förlust med 1–4, och alla var överens om att tiden runnit ifrån det svenska landslaget, och att Pia Sundhages en gång så uppfriskande prat om medaljer tycktes vara en naiv tanke utan verklighetsförankring.

Innan VM hade Sundhage slagit fast att allt annat än minst kvartsfinal förmodligen skulle innebära hennes tack och hej från landslaget. Men dagen efter nesan mot Tyskland hade hon tänkt om.
– Jag vill vara en del av en vändning som jag faktiskt kan se, sa hon då.

Hon kastade omedelbart det misslyckade 4-4-2-försöket överbord, och valde att under EM-kvalet spela sitt anfallsinriktade 4-3-3.
– Vi får se hur det går, men när vi har så många forwards som har fart under fötterna och som dessutom gör mål får vi utnyttja det. Därför förändrar vi spelsystemet, sa Sundhage, som hade fått tillbaka offensivlustan.

"Vill se ett skottvilligt Sverige"

Återigen vållade kvalmatcherna inga problem för Sverige, men en stor utmaning återstod: OS-kvalet. På grund av det klena VM-resultatet riskerade Sverige att för första gången missa OS. Blågult, och Sundhage, hade allt att förlora när man ställdes mot Norge, Schweiz och Holland i början av 2016.
– Jag vill se ett skottvilligt Sverige och mycket fart, sa Sundhage inför ödesmatcherna.

Det fick hon inte. Däremot fick hon se ett Sverige som via två 1–0-segrar och en 1–1-match krigade sig till den där olympiska platsen. 
– Det som skiljer det här laget mot landslaget för ett år sedan är att vi springer. Kanske inte så bra, och vi kanske inte spelar så bra fotboll. Men vi springer för varandra, sa Sundhage, som än en gång fick konstatera att det där forsande anfallsspelet som hon drömt om inte ville infinna sig. Men att det kan gå bra ändå, om försvaret bara sitter.

OS närmade sig. Lotta Schelin, som varit svensk damfotbolls fixstjärna i ett decennium, hade förflyttats ut på kanten och fick ta ett större defensivt ansvar.  Sverige såg stabilt ut, men knappast ett lag som går till final i de stora turneringarna.

Men så, just innan OS, en träningsmatch mot Japan. Och allt ställdes på ända igen. Plötsligt fungerade Sveriges offensiv bättre än på åratal och världsmästarna besegrades med historiska 3–0.

Plötsligt en känsla av att det äntligen fallit på plats. Att anfallsspelet som Sundhage drömt om sedan hon tillträdde till slut fanns även i verkligheten. Det svenska landslaget åkte till OS med gott självförtroende, för nu fanns även den sista pusselbiten där: Sverige kunde göra mål. Eller?

Nja.

OS-resan mot finalen

OS-premiär mot det lågt rankade Sydafrika. Krampaktigt svenskt spel, och missnöje bland både bedömare och Sundhage.
– Vi spelar inte som vi ska, vi spelar inte bra. Men Nilla Fischer gör mål och vi vinner, sa Sundhage.

Och sedan stjärnsmällen mot Brasilien. Förlust med 5-1, en av de värsta utskåpningar ett svenskt landslag råkat ut för.

Två matcher in i OS hade Sverige bara visat två saker: De hade svårt att göra mål, och försvaret läckte som ett såll. Nu var man tvungna att spela oavgjort mot Kina – och att välja väg.

Sundhage, anfallsfotbollens stora apostel, valde defensiven och Sverige gick vidare efter en genomtrist 0–0-match

Ännu en gång hade Sundhage fått omvärdera sin fotbollsfilosofi. När GP träffar förbundskaptenen i Rio menar hon att detta är den mest radikala av alla svängningar genom åren.
– Tidigare har det varit små saker som jag har tyckt att vi måste förbättra. Här har det varit en tvärvändning, skulle jag säga. Det kan jag villigt erkänna, att efter OS-genrepet trodde jag aldrig att det skulle se ut så här. Det är en tvärvändning från den fotbollen som jag hade tänkt att spela när det här OS:et började. 

Det är en oväntad utveckling?
– Ja, men det handlar om att vinna matchen. Och vi har tagit oss till OS-final på det. Och all kredd till spelarna som hängt på det här tåget. Jag har exempelvis tjötat flera gånger om att vi ska spela med tre forwards, men vad gör vi? Vi spelar med en forward. Och spelarna har köpt det. 

Efter Kina-matchen fanns det ingen tvekan längre. Sverige starkaste sida var defensiven, och om man skulle han någon chans mot USA så var det lågt försvar som gällde. 4-5-1 istället för 4-3-3. Ett kollektivt uppoffrande spel, en Lotta Schelin som krigar på kanten istället för att ligga på rulle där framme.

Och det gick hem. Sverige slog ut det mäktiga USA, och de få inom truppen som tvivlat var nu övertygade. Cynismen skulle ta Sverige vidare.

Samma mot Brasilien. Lågt, lågt försvar. Mittbackar som står rättvända, och slipper bli ifrånsprungna. Fullständig hängivenhet till en spelidé som bara någon vecka tidigare var otänkbar. Ett nytt mirakel.

Sverige till OS-final.

Pia Sundhage har nått sitt mål. Inte genom att följa sin vision, utan genom att trotsa den.

På fredag kan hon vinna sitt tredje raka olympiska guld.