Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Fotbollen måste ta sitt ansvar, skriver Bohusläningens Christer Lindgren.  Bild: Håkan Fredriksson
Fotbollen måste ta sitt ansvar, skriver Bohusläningens Christer Lindgren. Bild: Håkan Fredriksson

Christer Lindgren: Fotbollen måste som alla ta sitt ansvar

Jag lider varje dag jag inte kan få se fotboll – men i det här läget finns inte utrymme för att prioritera den saknaden. Liv och hälsa måste gå först och som nationalsport har svensk fotboll ett särskilt ansvar som förebild.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Idrotten har hittills varit föredömligt snabba och tydliga i sitt ansvar för att minska spridningsrisken av covid-19. Serier har avslutats i all hast utan segrare, matcher har spelats utan publik och till slut har idrottens evenemang som helhet stängts ned.

Allt med ett viktigt syfte och mål som alla har ett gemensamt ansvar för – att stoppa smittspridningen.

Att fotbollen genom diskussioner med Folkhälsomyndigheten nu fått godkänt att arrangera träningsmatcher och, som tidigare föreslagits, möjligen också spel i en stor ungdomscup i Stockholm är förvånande och förvirrande. Dels är den regionen just nu pandemins svenska epicentrum, dels går det stick i stäv med Riksidrottsförbundets rekommendationer med att träning är okej – men inte matcher. I en kris krävs rättning i ledet, inte att dra åt varsitt håll.

För vad händer i en fotbollsmatch med de två meter vi ska hålla till varandra för att undvika utandningsluft och hur ska man kunna undvika direktkontakt? Alla som spelat fotboll känner till det kramkalas som uppstår vid en hörna. Och vem vet vilka eller hur många som bär på viruset?

Vällovliga försäkringar som "Ni kan lita på oss, vi ska göra allt" är inte någon garanti som väger särskilt tungt så länge dödstalen och antalet insjuknade stiger med en oroväckande hastighet – nu inte längre bara i Stockholm utan också i resten av landet.

Jag ansluter mig till den logik baserad på befolkningens sunda förnuft som regeringen och Folkhälsomyndigheten etablerat, men det här är inte sunt förnuft i mina öron.

Det skickar dubbla signaler som i sin tur kommer att tolkas och användas av andra idrotter. För varför får fotbollen om de andra inte får? Varför ska annat begränsas, men inte detta?

Riktigt snurrigt blir det om det – som i Bohuslän – blir så att distriktsförbundet säger nej till träningsmatcher medan Svenska fotbollförbundet godkänner dem. I en och samma klubb skulle alltså till exempel Ljungskile SK:s herrar få spela, men inte damerna. Goddag yxskaft.

Jag hör argumenten och är förstående till önskemålen om att få spela och behovet att fylla på sinande kassor, men de väger ändå lätt mot vad vi nu försöker stoppa. Varje person som insjuknar eller dör är en för mycket. Det är väl inte svårare än så?

Jag hoppas att det inte är ekonomi som efter påtryckningar från olika intressenter – sändande media och bettingbolag? – som sätts i första rummet. Träning för unga som gamla kan fortsätta att bedrivas utan att sätta hälsan på spel. Ekonomin tas av många upp som ett skäl att bedriva verksamheter eftersom den kommer att skadas av pandemin, men på vilket sätt skulle träningsmatcher med totalt 50 personer närvarande rädda den?

Några distriktsförbund väljer tillsvidare att stå kvar vid tidigare riktlinjerna och stoppar träningsmatcher. Bohusläns FF fick redan på fredagen frågor om att få arrangera träningsmatcher. De sa nej och det hedrar dem. I valet håller de fast vid det säkrare alternativet.