I dag är det den 3 juni och det är en speciell dag. Jag syftar inte på Rafael Nadals födelsedag, Montenegros självständighetsdag eller lanseringen av världens första bikini. Den 3 juni är för mig något helt annat.
Vi skruvar tillbaka klockan exakt ett år och förflyttar oss till Rimnersvallen. Landskamp mellan Sveriges och Georgiens U21-landslag. Den första riktiga sommarkvällen och en arena med en rumpa på alla tillgängliga stolar. Fullsatt, feststämning och en fantastisk fotbollsstund.
Efter två tappade ledningar i den andra halvleken satte förbundskaptenen Håkan Ericson in debutanten Jordan Larsson. Sverige ville vinna i jakten på slutspelet. Ni som var där minns att den unge Larsson fick bollen framför fötterna och i ett öppet mål gjorde han 3–2 när matchklockan var uppe på 95 minuter. Förbundskaptenen gjorde kullerbytta på gräset, folk på läktarna ställde sig upp och bara tittade på varandra.
Vi som har följt det här svenska pop-landslaget vet att den där typen av svängiga upplösningar i slutet är ett återkommande inslag. Det har hänt i kval- och slutspel så många gånger att det inte längre kan vara en slump. Jag vet inte vad Håkan Ericson tror på och jag är inte troende själv. Men jag vet att jag tror på Håkan Ericson.
Om knappa två veckor inleder Sverige sitt andra raka U21-EM. Blågult är regerande mästare och det blir också Håkan Ericsons sista uppdrag i U21-landslaget.
I veckan tog han ut truppen till turneringen i Polen och det är inte många spelare som finns kvar sedan guldet 2015. Det verkar inte spela så stor roll för det här landslaget som aldrig slutar att tro på sig själva och aldrig slutar jaga det sena avgörande målet.
En ledares största uppgift är att få truppen att dra åt samma håll och få alla att tro på sin förmåga. Det är Håkan Ericsons styrka och den välklädde mannen från Östergötland sprider trivsel runt omkring sig. Sverige är en liten nation i fotbolls-Europa och ska inte kunna rå på de största länderna i längden. Men sommaren 2015 gjorde Ericsons Sverige det omöjliga och vann hela EM.
Årets turnering går i Polen och jag ska följa gruppspelet på plats. Sverige är regerande mästare men är knappast favoriter att upprepa bragden. Det tror jag att Håkan Ericson gillar och jag är säker på att han får sitt lag att tro på framgång.
Förresten, den 3 juni har Gudmar namnsdag för den som tror att det har någon betydelse. Jag tror inte på det, men jag tror på Håkan Ericson.
