Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/20

Theresa Claesson Andreasson om kampen mot cancern

Theresa Claesson Andreasson hade en idrottskarriär utöver det vanliga. Men för fem år sedan tvingades hon gå sitt livs svåraste kamp – utanför planen. I Bohusläningens sportpodd Mixade zonen berättar den tidigare handbollsstjärnan om cancerbeskedet, den tuffa behandlingen, de mentala ärren och vägen tillbaka.
– Jag hade inte tänkt att dö, men när jag tänker efter så hade det kunnat bli så om jag inte fått vård, säger hon.

Den här artikeln är ett utdrag ur podcasten Mixade zonen. Lyssna på podden på följande plattformar eller i spelaren ovan för att ta del av hela intervjun.

Spotify | Apple | Acast

Hon har utsetts till Sveriges bästa handbollsspelare, gjort 89 landskamper, spelat VM och EM, vunnit SM-guld med Sävehof och varit proffs på Kanarieöarna. Få har upplevt så mycket under sin karriär som 49-åriga Theresa Claesson Andreasson från Lysekil.

Men för fem år sedan förändrades hennes liv för alltid. Hon hade fått en knöl i bröstet, men valde att inte kolla upp den direkt eftersom hon inte trodde att hon själv skulle kunna bli drabbad. Istället väntade hon och bad en kompis att känna.

Hennes omedelbara budskap till Theresa Claesson Andreasson: ”Du ringer till bröstmottagningen med en gång”.

Två veckor senare satt hon i ett rum på Uddevalla sjukhus tillsammans med samma kompis.

Efter mammografi och biopsi var hennes känsla allt annat än bra.

Hon förstod.

– Man blir ganska bra på att läsa av blickar och det var ingen härlig känsla. När läkaren säger att jag har en knöl som är bröstcancer så stannade jag upp och hamnade i en bubbla, säger Theresa Claesson Andreasson.

Hon fortsätter:

– Min direkta kommentar var att ”det här har jag inte tid med”. Men jag fick givetvis ta mig den tiden och åka med. Det var såklart inget roligt besked att få och det kändes som att jag blev helt bedövad i hela kroppen.

”Någon tog över mig”

Kort därefter väntade operation, cellgiftsbehandling och strålbehandling.

– Cellgifter är inget roligt att få och det händer såklart saker i kroppen. Det är ju gift man får. Men jag fick motmedicin och sedan fick jag sprutor som jag skulle ta hemma. Det var en konstig känsla att brytas ner och det kändes som att någon tog över mig.

LÄS MER: Stora planen – så ska Jack Hermansson från Uddevalla bli bäst i världen

LÄS MER: Joakim Erikssons drömresa – utbildade sig till tränare i Spanien

Theresa Claesson Andreasson slogs hela tiden mot att inte släppa kontrollen. Det var ingen som skulle bestämma om hon skulle tappa håret eller inte.

– Av den anledningen hade jag peruk. Annars hade jag kunnat gå kal, men det är jag som bestämmer om jag ska ha hår eller inte. Det är likadant att jag ska avgöra om jag ska ha ett eller två bröst. Det är inte min cancer som ska bestämma det.

Behandlingen har givetvis satt sina spår. Fem år senare är hon fortfarande nojig för att hon ska få ett återfall.

– Att inte gå säker är ingen skön känsla. Den hade jag gärna varit utan. Börjar jag att tänka djupt så är jag glad för att jag får vara med. Jag hade inte tänkt att dö, men när jag tänker efter så hade det kunnat bli så om jag inte fått vård i tid.

Hur mår du i dag?

– Jag mår jättebra, men jag tar ingenting för givet. Jag tänker inte på cancern varje dag längre, men den mentala biten har fått sig en riktig törn.

Du fyller 50 år den 11 september. Vad känner du inför den milstolpen i livet?

– Den 11 september har flera klanger i mina öron. 2001, när jag fyllde 30 år, satt jag på Bergens flygplats i Norge och hade varit i väg med landslaget när planen flög in i World trade center. Men min födelsedag ska firas. Nu är jag ju glad över att fylla år.

Den här artikeln är ett utdrag ur podcasten Mixade zonen. Lyssna på podden på följande plattformar eller i spelaren ovan för att ta del av hela intervjun.

Spotify | Apple | Acast