Zlatan om den mörka tiden: "Jag har fått lida"

Ibrahimovic spelade stora delar av förra säsongen med smärtor i ena knäet. Det visade sig att korsbandet var av. Ändå fortsatte han – och belönades med att få lyfta Lo Scudetto som Serie A-mästare med Milan.

Det många inte visste var att han käkade smärtstillande medicin och då och då tvingades tömma knäet på vätska.

– Jag har fått lida i 14 månader. Nu har jag kommit tillbaka och det känns bra. Jag spelar äntligen med glädje och inte med smärta, säger han.

Så sent som för knappa två månader sedan var han orolig för att karriären kunde vara över. Rehabiliteringsträningen gav inte den önskade effekten. Han stod bildligt och bokstavligen och stampade.

Det var den osäkerheten som gjorde att Milans tränare Stefano Pioli inte tog med honom i den trupp till Champions League som klubben behövde anmäla inför vårens slutspel.

Ett beslut Ibrahimovic där och då var införstådd med.

"Kom ut ur ett mörkt rum"

Men sedan hände något. På tisdagens presskonferens på Friends arena inför EM-kvalstarten mot Belgien på fredag berättade Ibrahimovic om hur kroppen plötsligt svarade.

– Det kändes inte bra när man gjorde den listan så det var inga konstigheter. Tio dagar senare började jag blomma, så jag bara respekterar det beslutet. Vi snackade om det innan, men det är inget konstigt.

– Problemet var att feedbacken inte blev positiv. Man försökte gå framåt men det blev två steg bakåt, man var hela tiden fast i den röran. Jag såg aldrig något ljus som gav mig energi, som gav mig svar på att det jag gör är bra. Men sedan hände något och jag kom ut ur ett mörkt rum och allt blev ljust, allt blev positivt. Så helt plötsligt blev allt jag gjorde positivt. Det var jobbigt men jag hade väldigt mycket tålamod och satte in trähuvudet och bara gick framåt

Sedan dess har han gjort tre inhopp med Milan i ligan och senast spelade han från start mot Udinese. Då slog han in straffen som gjorde honom till Serie A:s äldste målskytt.

Höll kontakten

Under hela den långa och plågsamma skadeperioden har Ibrahimovic hållit kontakten med förbundskaptenen Janne Andersson.

Väl tillbaka i landslaget för första gången på nästan ett år, tror och hoppas han kunna bidra – och kanske få chansen att göra sitt första landslagsmål sedan 2015. Ett mål som skulle göra honom till landslagets äldste målskytt.

– Det skulle betyda allt. Bara att få höra att jag har ett nytt rekord för min ålder som det jag fick i Serie A. Det är kul men ändå inte. Jag vill kunna jämföras med alla andra, inte för att jag har den åldern jag har eller att jag spelar under andra omständigheter. Det är alltid kul att göra mål i landslaget, såklart. Och här på hemmaplan, inför den svenska publiken, inför det svenska folket, om den möjligheten kommer så kommer jag att göra mål, 100 procent.

Om framtiden uttalar han sig vagt. Ett lyckat kvalspel och landslaget når EM-slutspelet i Tyskland nästa sommar.

Med Ibrahimovic, då 42, i truppen?

– Jag tänker inte så långt framåt. Med tanke på det jag har gått igenom, om jag mår bra och känner mig bra fysiskt så kommer jag köra på. Och just nu känns det bra. Allt känns bra. Det är därför jag är här, för att man kan bidra med något. Och jag känner att jag kan tillföra något.

Vände sig till truppen

För varje dag kommer han närmare slutet på en enastående karriär. Och det gör honom orolig.

– Jag har sagt det tidigare, det är lite panik att sluta för "vad händer efteråt?" Det är också en utmaning som jag har framför mig.

Spelar man internationell toppfotboll vid 41 och heter Zlatan Ibrahimovic blir åldern lätt ett samtalsämne.

Han förde det på tal själv inför resten av landslagstruppen.

– Jag satt i går när vi käkade middag och sade till de andra "ni undrar säkert vad jag gör här, ni tycker väl att jag är typ dum i huvudet, att jag är 41 år och spelar fortfarande i landslaget". Men jag sade "vänta tills ni kommer nära slutet, då kommer ni förstå allt det jag gör nu". Det blir någon sorts panik, man vill inte sluta, man vill fortsätta.

– Sedan har jag också en sådan mentalitet att jag vill fortsätta och kunna prestera. Jag ska vara här på grund av det jag har presterat, inte bara för att jag är Ibrahimovic och har gjort fler än 500 mål, har vunnit 34 troféer, spelat i de topp 5 bästa klubbarna i världen. Nej, nej, inte på grund av det eller för att jag har gjort flest mål i landslaget. Man vill framåt hela tiden. Jag känner mig inte nöjd, jag vill prestera, jag vill ge mer. Men när man kommer till mållinjen där alla börjar säga "det räcker, det funkar inte längre", det är då jag kickas i gång och så får jag adrenalin och vill bara fortsätta.