Ljungskilerevyn vill inte vara en nyårsrevy, utan något som kommer en bit in på året och muntrar upp de sista två helgerna av årets första månad.
Så blir det. Man piggnar till omedelbart när inledningsnumret Rock Around the Clock och Väskustbuggarna sätter fart på scen och livsandar och Teatersällskapets ordförande Lena Lönnqvist fyller på med Välkommen, Bienvenue... Jag tar henne på orden.
Västkustbuggarna tillhör årets gästartister och passar väl in, såväl i Ljungskilerevyns specialkoncept, att dra in ungdomar i revyandet, som i årets tema: dansbanan.
Mycket dans och musik utlovads redan i förväg och löftet hålls. Det är inte bara för att ramen är dansbanans, för över huvudtaget är Ljungskilegänget bra på att hitta välkänd musik och sätta ny text till. Eller inte förändra alls ibland får gamla hits vara som de är - som de var.
Ibland är det pinfärskt också, Elin Fredriksson är mångårig deltagare – med debut redan som åttaåring – och hon får chansen att framföra en egen låt i ett mer stillsamt ögonblick. Också passande till engagemanget för att bokstavligen ge ungdomarna plats på scen.
Danbanan är där, men den får lämna utrymme för de traditionella sketcherna med häcklande och skojande litet hit och litet dit, av kommunpolitiker och sakernas tillstånd.
Vindkraften, exploateringslusta på Ulvesund och nedlagda äldreboenden står på dagordningen. Det är tryck i Ulvesundsfrågan när Lena Lönnqvist får leda sången som uppmanar Johansson att lyssna och det är lika typiskt som i grunden upprörande att höra Carmen Hergens gamla dam konstatera att kommunen varit snäll och ordnat serviceboende åt mannen också, när hon inte kunde bo hemma längre – tre mil bort...
Men allt avhandlas inte i avgränsade scener. Till de mest lyckade greppen hör den lille detektiven som ordlöst och utan att inneha huvudrollen smyger omkring och mystifierar en och annan scen – tills han får en egen, där Kim Boström får visa vad det vill säga att kunna vara totalt närvarande i sin roll och ta den på det allvar som gör att den blir gestaltad och når fram till publiken.
Manus är skrivet av revygänget och det skapar den speciella närhet som är lokalrevyns styrka och förutsättning, men det innebär också svårigheter. Att vara rolig är en allvarlig sak och att skapa satir något av det svåraste man kan ge sig in på. Så visst drabbas vissa scener av omständlighet och longörer som gör att man inte så där överrumplat förstår, som i blixtbelysning, utan snarare hinner undra vart de vill komma – och inte alltid blir helt säker på det.
Ibland är texten övertydlig, förklarar aningen för mycket – det gäller ju att inte förklara för mycket utan få fram udden litet försåtlig mellan raderna och att våga lita på att den tränger igenom.
Närheten uppväger sådant. Jag tror helt och fullt på Lena Lönnqvist igen när hon till sist sjunger ett välkommen tillbaka nästa år. Det här känns som en bygdens angelägenhet, en gemensam glädjeyttring – med ett slitet ord: det känns som engagemang.
Får jag lov är min tredje revy under säsongen. För varje gång känner jag allt starkare att detta är en tradition vi inte kan vara utan.
RevyFår jag lovAv och med Ljungskile teatersällskapRegi: Magnus FogelbergGästartister: Klas Carlsson, Kurt Olsson, Västkustbuggarna
