Den senaste veckan har migrationsfrågan återigen väckt stor debatt. Nu hotar regeringskris efter att ett förslag om en utvidgad humanitär skyddsgrund presenterades av regeringen. Man kan tycka olika i frågan, men jag tycker att det är tveklöst positivt att någon försöker åtgärda ett av den svenska migrationspolitikens största misslyckanden: utvisningen av ensamkommande barn.
Många av dem är förstås inte längre barn, men de var det när den här följetången tog sin början i och med flyktingkrisen 2015. Redan då visste man att den svenska byråkratin inte klarade av situationen. Redan då visste man att asylprövningarna skulle ta flera år att genomföra. Redan då visste man att de som fick stanna i landet i väntan på besked skulle växa upp här, rota sig, skaffa vänner och familj, skapa en framtid i Sverige. Misslyckandet ligger däri, att man visste allt detta men ändå inte gjorde någonting åt det.
Nu sitter vi där vi sitter, med samma politiska konfliktlinjer som tidigare. Knappt någonting har förändrats, förutom att de som tidigare var barn nu är vuxna och att de kan tvingas lämna det land de kallar hem. Tänk att många av dem har tagit examen från svenska gymnasier och har fått sjunga om en ljusnande framtid i studentsången – fast i deras fall måste det kännas mer som ett hån än ett löfte.
Migrationspolitikens misslyckande vittnar om en skrämmande oförmåga hos svenska politiker att ompröva sina positioner. Man hävdar att åtgärder som skulle lösa problemet – som förslaget om en utökad humanitär skyddsgrund – skulle sätta oss på ett sluttande plan: ”Om vi låter flyktingarna stanna i dag, vad händer då i morgon när det kommer ännu fler flyktingar?”
Men det är hypotetiska scenarier man stirrar sig blind på, trots att de i grund och botten inte är någonting annat än gissningar, och om det är något det senaste året har lärt oss är det att det är mycket svårt att gissa vad som kommer att hända i framtiden.
Hypotetiska scenarier är inte reella problem. Vi borde inte acceptera att de jämställs eller blandas ihop. I dag är det ett reellt problem att Sverige utvisar unga människor som är väl rotade i det svenska samhället, till platser de på goda grunder flytt från, till misär, otrygghet och rotlöshet. De som kritiserar regeringens förslag om humanitär skyddsgrund borde åtminstone presentera en alternativ lösning på problemet. Tyvärr verkar det än så länge vara lättare att stoppa huvudet i sanden.
Jag är övertygad om att det inte går att bygga ett byråkratiskt system som på egen hand kan hantera alla framtida problem. Det kommer alltid att inträffa oväntade händelser som kräver förändring. Då är det viktigt att vi agerar nyktert med humanitet och medmänsklighet utifrån den nya situationen. Det är vad som borde ha gjorts i migrationspolitiken för fem år sedan. Många har sedan dess hamnat i kläm, men än så länge är det inte för sent att rätta gamla fel. Det är dags att avsluta den här tragiska följetongen. Låt de ensamkommande stanna i Sverige. Allt annat ter sig faktiskt orimligt.
Henrik Edin kommer att återkomma med krönikor på ledarsidan under året, läs mer om honom här:
LÄS MER:Krönikör med skärgården i fokus
