Förmodligen läser du inte min text men jag tar ändå chansen att göra mig hörd. Faktum är att i vissa sammanhang så betyder inte mina ord någonting, åtminstone inte i jämförelse med BVC eller psykologer. Även om det handlar om min son. Det gör att det skapas en frustration inom mig, ett mörker som växer. Han är mitt hjärta mitt allt, och ibland så känner jag bara för att skrika. Men ingen hör mig, ingen förstår mig, alternativt ingen som bryr sig.
Min son har haft oddsen mot sig ända sedan han föddes. I samband med en sjukdomsperiod 2018, så slutade han att säga de ord som han tidigare kunnat och under en längre tid så sa han ingenting. Vi anstränger oss maximalt för att ge honom de bästa förutsättningarna, både socialt och språkligt, men det är inte tillräckligt.
Min son är just nu i en upphämtningsperiod men det kommer att göras en uppföljande kognitiv utvecklingsbedömning. Därför har ingen intellektuell funktionsnedsättning-diagnos ställts i nuläget. Han kommer att gå i skolan i många år, men det är nu som vi kan ge honom de bästa förutsättningarna för att utvecklas språkligt och socialt. Vi lyckades med att ge honom ett extra år i förskolan.
Genom de möten som skapas på förskolan är det möjligt för honom att vidga sin förståelse och kunskap om sig själv och omvärlden i möte med andra. Det är viktigt att han får en stödinsats i tid. Annars riskerar han att hamna efter ytterligare redan de första skolåren och förlora lusten att gå i skolan. Det är sedan länge känt att tidiga insatser är avgörande för barns utveckling och det är även en mänsklig rättighet.
Det sägs att barns värde inte kan mätas i pengar, men det är inte sant. Fråga kommunen, min son nekas ständigt hjälp. Jag hade kunnat säga det själv men enligt dem så betyder inte mina ord någonting.
Bruce Wayne